IT

Den här såg jag för några veckor sedan och av flera olika orsaker var jag superpepp och hade skyhöga förväntningar. Dels spelar Bill Skarsgård Pennywise och Bill är en av de allra bästa skådespelarna därute just nu, enligt mig. Dessutom delar de upp barndelen och vuxendelen till två filmer. Speciellt det här känns som ett genidrag, så karaktärerna får den tid de behöver och vi slipper sitta och titta på en 4 timmar lång film. IT i bokform är ju som bekant tegelstenarnas tegelsten.

Jag hade alltså skyhöga förväntningar och faktiskt blev jag inte ett dugg besviken. Jag gillade den rejält. Bill skötte sig bra, men framförallt barnskådisarna gör ett fenomenalt jobb. Jag gillar allihop.

Det jag kommer ihåg mest från gamla filmen är känslan av frånvaron av vuxna. Ett ämne som tydligt löper igenom flera av Kings böcker som en röd tråd, och den känslan har man lyckats fånga även här. Trots att alla vuxna faktiskt inte är frånvarande, snarare tvärtom. Eller kanske är det inte så mycket frånvaron av vuxna, lika mycket som vuxna som inte lyssnar eller ser? Resultat blir ju onekligen samma, barn som är hänvisade till varandra på många sätt. Och det är vad jag gillar bäst här. Hur lojala de är mot varandra när det verkligen gäller. Speciellt när Bev, fenomenalt gestaltad av Sophia Lillis, behöver hjälp så ställer de upp utan att tveka. Inga frågor, de bara gör det.

Filmen kanske inte är så skräcklig egentligen, förutom vissa självklara jumpscares, men förstås ändå tillräcklig obehaglig för att hamna i skräckfacket. Även om jag inte hade några problem att se den ensam hemma, så var det nog ändå bra att jag inte såg den på bio.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot nästa film. Jag hoppas de lyckas lika bra med castingen som i den här och det ska framförallt bli intressant att se vuxenversionen av Bev. Kanske är jag inte lika superpepp eftersom det alltid varit barnens historia som fängslat mig i berättelsen, men pepp är jag.

Annonser

#TBT – Stephen King

Torsdag idag vilket betyder första arbetsdagen för mig den här veckan. Vattkopporna härjar fortfarande ( fast bara på ena barnet än så länge ) men nu blir det makens tur att stanna hemma. Torsdag betyder även Throwback thursday hos Oarya och idag blir det lite Stephen King.

Egentligen finns det ju massor av böcker med King som jag läst för längesedan, men det är några som betytt lite extra. King skriver ju väldigt olika sorters böcker, Den gröna milen är ju helt annorlunda mot till exempel Cujo eller DET. Den gröna milen hade jag med mig en gång på semester till Grekland, jag tror jag hittade den på Arlanda. Där låg jag vid poolen och läste i godan ro på dagarna tills jag en dag bröt ihop i riktig fulgråt. The ugly cry. Visst hade jag berörts av böcker redan innan, men Den gröna milen var den första boken som faktiskt fick mig att gråta. Och det var inte lite heller.

Den gröna milen

Mina två favoriter är dock DET och Pestens tid. Kings styrka enligt mig är hans karaktärer, även om persongalleriet tenderar att ofta innehålla återkommande personligheter. Men han bygger upp dem med en intensitet som ger en levande historia till karaktären som skildras. Han gör det på ett sätt så att man känner både doft och smaker från karaktärens barndom och omgivning, vilket ger större empati för den vuxna karaktären. I DET till exempel återkommer ju huvudkaraktärerna som vuxna till staden där de växte upp och medan de samtidigt bekämpar dagens ondska, får man samtidigt en gedigen bakgrundshistoria till vad som hände när de var barn. Hur de var som barn och varför de blev som de blev.

Ett tag hade jag svårt för hans grandiosa avslut. Det blir ( fortfarande ) för mycket, för otroligt och alldeles för osannolikt. Pestens tid som börjar dämpat och återhållsamt exploderar i ondska på slutet vilket förtar en del av nöjet tyvärr. Men jag har lärt mig acceptera det och uppskatta styrkorna i böckerna i stället. Att njuta längs vägen, istället för att längta till slutet.

Tidningen Rolling Stone gjorde i höstas en fantastisk intervju med King. Klicka på bilden för att komma dit.

king stone

Väckelse – Stephen King

kingvackelse

Väckelse är skriven av Stephen King.

New England, tidigt 60-tal. Sexårige Jamie Morton leker på gården när en skugga faller över honom och en man i svart kavaj tornar upp sig mot himlen. Det är första gången Jamie träffar pastor Charles Jacobs – ett möte som kommer att prägla hans liv. Med sin vänliga fru och livlige son blir den unge nyinflyttade pastorn genast omtyckt i staden. Jacobs är inte bara hängiven sitt prästerliga kall, han drivs också av en hemlig besatthet av elektriska experiment. Jamie delar hans fascination och mellan dem båda knyts ett särskilt band. Men när tragedin drabbar Jacobs familj slås idyllen i spillror. Övertygad om att Guds existens är en omöjlighet chockar pastorn samhället i grunden och tvingas lämna staden.

Charles Jacobs skugga kommer dock inte att lämna Jamie. Den bara mörknar med åren. När de båda möts igen är Jamie i trettioårsåldern, en heroinmissbrukande musiker som befinner sig i fritt fall. Återigen får Jacobs Jamies liv att ändra riktning, och återigen dras han in i den allt mer maniske före detta pastorns försök att väcka liv i universums dolda krafter. Krafter som kan hela, men också skada.

King och jag har en komplicerad historia. Jag har läst King i hela mitt liv, till och från. Ändå har jag haft så svårt att acceptera hans författarstil som varit ganska konstant. King läser man nämligen inte för upplösningen, det är vägen dit som är målet. Till skillnad mot andra böcker där upplösningen kan hjälpa eller stjälpa en bok har jag numera lärt mig att i Kings böcker uppskatta vägen dit som hela läsupplevelsen, eftersom Kings avslut ofta är osannolikt makabra, ibland nästan absurda. Den här boken är inget undantag.

Väckelse ger mig Kingkänsla hela vägen. Från den unge Jamies första möte med pastorn, genom tonåren och upp i vuxen ålder. Hela tiden med pastorns väldiga skugga hängande över sig. Boken är inte skrämmande på samma sätt som till exempel DET. Det här är en ganska trevande biografi med en huvudkaraktär som känns väldigt personligt skriven, nästan självrannsakande. Jag kan under läsningens gång inte låta bli att fundera på hur mycket av Jamie som är King. Som skräck är den här både lysande och en besvikelse beroende på vad man förväntar sig. Här finns ingen konkret fara. Istället bygger King skickligt upp känslan av en kommande katastrof. Mest av allt är det här en bok om besatthet och hur den kan antingen rädda oss eller förgöra oss. Beroende på vad vi själva väljer.

”Någonting hände”, sa jag. Jag hade en gaffel i handen ( Gud vet var den också kom från ) och stack den gång på gång i min uppsvällda överarm. Blodet pärlade ut från minst tio, tolv små stick. ”Någonting. Hände. Någonting hände. Mamma hjälp, någonting hände. Någonting. Någonting.”

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

John Ajvide Lindqvist – Sveriges egen Stephen King

himmelstrand

Himmelstrand skriven av John Ajvide Lindqvist.

Beskrivning från Adlibris:

Det ser ut att bli en fin dag på Saluddens camping. Himlen är djupblå och gräset underbart grönt. Ändå är någonting helt fel. Igår var allt som vanligt; glada röster, osande grillar, mygg och vin i plastglas. Men nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser. Och så mörknar himlen. Regnet är på väg, som en befrielse. Men det är ett regn som ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Jag tar det självklara först. Himmelstrand är väldigt lik Stephen Kings novell Langoljärerna från boken Mardrömmar som kom ut i början av 90-talet tror jag. Langoljärerna handlar om en grupp flygresenärer som somnar under en flygresa. När de vaknar är de runt 10 personer kvar på planet, resten är borta, försvunna trots att de befunnit sig på 10 000 meters höjd hela tiden. Det enda som finns kvar av medpassagerarna är smycken och tandplomber i de tomma sätena. När de sedan lyckas landa planet visar det sig att det inte finns några andra människor kvar, de är ensamma.

Himmelstrand utspelar sig på en camping, men även här vaknar några människor i sina husvagnar och upptäcker att allt annat är borta. Inga fler människor, inga andra husvagnar, inga blommor eller träd, bara en finklippt grön gräsmatta så långt ögat når. Sammansättningen av karaktärer känns också väldigt typiskt King. Hans karaktärer är ofta en blandning av goda, onda, självgoda, pompösa och galna människor. Samt ofta något udda barn. Där har vi på ett ungefär även Lindqvists sammansättning. Det är alltså en hel del King över boken, både vad gäller handling och karaktärer. Med det sagt, så tar John Ajvide Lindqvist så småningom över boken och den blir helt och hållet hans egen. Och det är där den blir fantastisk.

Den första boken jag läste av Lindqvist var Låt den rätte komma in. Den var bra och gripande men satte inga djupare spår. Jag förstod inte riktigt hypen kring boken. Samma sak med Hanteringen av odöda. Sedan läste jag Människohamn. Jag har läst den igen och igen genom åren och den är så otroligt fantastisk. Kärleken som genomsyrar boken, även när man släpper illusionerna, är så stark och karaktärerna så mänskliga. En av de starkaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Efter det läste jag med stor förhoppning Lilla stjärna, men den kändes något platt jämfört med Människohamn. Så det var med viss skepticism jag tog mig an den här. Jag tänkte att en bok som Människohamn skriver man kanske bara en gång i sitt liv. Som tur var hade jag fel.

Det här är den mest obehagliga bok jag någonsin läst. Mörkret de här människorna har inom sig är ofattbart. Så mycket trauma, så många hemligheter och så mycket ondska som sakta pyser ut allteftersom handlingen drivs framåt, gjorde att jag var tvungen att ta läspauser. Det har nog aldrig hänt tidigare. När det mörka släpps ut förändras karaktärerna sakta och ingen kan göra det här som Lindqvist. De griper tag i mig och jag vill gråta för någon, slå till en annan rakt i ansiktet och i slutet kan jag inte göra annat än hoppas. Hoppas att det på något sätt ska gå att laga allt som är trasigt. För trasigare än så här blir det inte.

En fantastisk läsupplevelse som får fem stjärnor av fem.