Norra Latin

Norra Latin är skriven av Sara Bergmark Elfgren.

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?

Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om den här boken. Att det skulle bli en hyllning rakt igenom, men så blev det inte. Den är bra. Jag gillar den på alla sätt och vis och det är också den första bok jag faktiskt slutat läsa ett tag för att den blev för läskig. Och ändå har den inte fastnat riktigt. Istället hamnade jag i ett slags halvupplevelse där jag mest skummade mig igenom sidorna bara för att få veta vad som hände.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag inte fastnade och kommit fram till att det inte har något med själva berättelsen att göra. För jag kommer inte på något jag inte gillade. Tamars och Cleas berättarröster är tydliga och sympatiska. Det läskiga är ett par gånger riktigt läskigt trots den ofrivilliga distansen till berättelsen. Speciellt ett moment i boken där en av dem råkar ut för det där vi alla någon gång tänkt. Sociala medier används skickligt och trovärdigt som tidsmarkörer utan att alltför tydligt pekas ut vilket gör att boken kommer hålla länge utan att kännas daterad. Sexismen bakom kulisserna i kulturlivet som skildras blir också högaktuellt mitt i #metoo-uppropet som just nu pågår.

Allt det här gillar jag och berättelsen vi får är spännande och tankeväckande på så många sätt att jag borde ha fastnat. Men det gjorde jag inte och jag skyller det på förordet i boken. Innan berättelsen börjar talar nämligen författaren om för mig att allt jag strax kommer att läsa är hittepå. Hon talar också om i detalj varför det är hittepå. Vad som finns och inte finns på riktigt. Och det här är ju ett märkligt drag kan jag tycka. Vem kom på idén att sätta den här informationen före berättelsen? Och det är klart jag fattar att böckerna jag läser är påhittade, men hela läsupplevelsen går ofta ändå ut på illusionen att det kanske ändå har hänt. Någon gång, någonstans. Speciellt när det gäller skräck, vilket det här ju ändå till stor del är. Den illusionen stack författaren hål på innan jag ens närmat mig den. Och eftersom författaren tydligt och klart har berättat att illusionen är omöjlig så tror jag inte på det jag läser. Hela läsupplevelsen blev skev innan jag ens hunnit börja och det förstörde allt.

Men Norra Latin är bra. Så mycket får jag med mig trots den spruckna läsupplevelsen. Jag rekommenderar den starkt ändå, men skippa för guds skull förordet och gå raka vägen till berättelsen istället. Så blir det nog bättre för dig än det var för mig.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bokkoll, Bims blogg och Bina´s books.

Annonser

För oss är natten ljus

För oss är natten ljus är skriven av Christoffer Holst.

Namnet Christoffer Holst kommer jag troligen för alltid förknippa med värme och charm. Han skrev nämligen en av de finaste feelgood-böcker jag läst, Mitt hjärta går på. Boken var författarens debut och vilken debut han gjorde. Årets charmigaste bok blev den för mig då och karaktärerna Pontus och Chavve stannar kvar hos mig som goda vänner jag inte sett på länge. Och det är ju en förskräcklig utgångspunkt när man då ska skriva fler böcker. Sådana förväntningar är svåra att nå upp till. Holst har hunnit skriva en bok efter den som heter Mindfullness för losers och den har jag faktiskt inte vågat läsa. Den känns liksom så annorlunda på något sätt jämfört med med debuten och jag ville inte krossa min rosaskimrande Holst-bubbla, så den har blivit liggande. Men så kom då den här och omslaget ser så mysigt ut att jag vågade mig på den. Och det är jag glad för.

Oliver har blivit strandsatt i New York med sin dysfunktionella familj och det enda de behöver göra är att stå ut några dagar tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Det går sådär. Alla i familjen Brickman har sina problem. Mamma Maggan som bitter efter skilsmässan fastnat i vinpavans ljuva glömska. Präktiga systern som bara har sitt kommande bröllop i tankarna och nyförälskade pappan med sin nya unga fru. Och Oliver själv som är rädd för livet. Rädd för att våga någonting överhuvudtaget.

För oss är natten ljus innehåller fler karaktärer än Mitt hjärta går på och de kommer inte riktigt lika nära som Pontus och Chavve gjorde, men tillräckligt nära för att Holst-charmen ska nå fram.

Christoffer Holst har lite av det där Backmanska i sig, förmågan att se bortom de dåliga sidorna hos människor. Och en förmåga att förmedla det dåliga. Att få oss att känna både irritation och medömkan med karaktärerna, men sedan ändå lyckas vända allt till något fint och varmt. Ja, boken följer en ganska typisk feelgood-mall men det gör liksom inget. Sedan får man inte glömma att just den här författarens böcker faktiskt är viktiga böcker. Hur många feelgood-böcker ( eller vilken genre som helst ) hittar du på topplistan som handlar om samkönad kärlek? Nä, just det.

Ett glittrande New York, svärta, musikaler och hångel. Jag är fullständigt nöjd och min rosaskimrande Holst-bubbla är fortfarande intakt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Bloggbohemen, Beas Bokhylla och Nadines bokhylla.

Dark Matter – En ganska usel bok som jag ändå rekommenderar starkt för scifi-läsaren.

Dark Matter är skriven av Blake Crouch.

Är du nöjd med livet? Det är bland det sista Jason hör innan han slås medvetslös. När han vaknar är han fastspänd vid en bår och omringad av främlingar i skyddsdräkter. En man han aldrig har sett tidigare ler mot honom och säger ”Välkommen tillbaka”. Men Jason känner inte igen sitt liv. Han har hamnat i en värld där hans fru inte är hans fru och hans son aldrig blivit född. Jason själv är inte en vanlig lärare utan ett uppmärksammat geni som har åstadkommit något revolutionerande. Något som borde vara omöjligt.

Är det hans gamla liv som är falskt, eller det nya? Jason ger sig ut på en resa för att hitta tillbaka till sin familj. En resa som tvingar honom att konfrontera de mörkaste sidorna av sig själv, samtidigt som han kämpar mot en skrämmande, till synes oslagbar fiende.

Så många gånger jag funderade på att ge upp boken. För den är faktiskt inte speciellt bra. Ändå kommer jag avsluta hela ranten med en uppmaning att läsa den, hur märkligt det än kan låta.

Vi kan ju börja med språket. Boken är skriven i jag-form, något jag vanligen gillar. En stor risk när man skriver så är dock att man fastnar i jag-fällan. Där varje mening tenderar att börja med jag såg, jag gick, jag gjorde och så vidare. Och den här författaren fastnar inte bara i träsket, han vadar och plaskar i det hej vilt. Det blir alltså oerhört tröttsamt att läsa mening efter mening som börjar med ordet jag. Oerhört tröttsamt.

Sedan har vi då själva berättelsen och protagonisten. Jason som hamnat i en värld han inte känner igen. Jason som är hur smart som helst och som kunde ha blivit en framstående vetenskapsman, vaknar upp på det här nya stället och beter sig som en nyfödd idiot. Han gör den ena dumma saken efter den andra medan man själv sitter och suckar av irritation och, så småningom, även av uttråkning. För läsaren förstår ganska omgående vad som hänt, medan ljuset inte går upp för Jason förrän i andra halvan av boken. Ett grepp jag är ganska undrande till. Är det meningen att det ska vara så? Inte helt omöjligt eftersom författaren faktiskt kommer att överraska oss och kanske använder det förutsägbara för att förstärka det som komma skall. Å andra sidan är risken rätt hög att läsaren ruttnar helt på boken och slutar läsa.

Och det var så nära att jag slutade läsa. Speciellt när författaren ska förklara vad som hänt för oss. Något han väljer att göra i en lång ( JÄTTELÅNG ) tirad av vetenskapligt rappakalja. Rad efter rad som sedan blir sida efter sida med en torr vetenskaplig förklaring som bara experter inom området kan förstå. Som tur var slutade jag inte läsa utan bläddrade bara förbi eländet. Som tur var!

För efter allt det här eländet bjuder författaren nämligen på en av de största överraskningarna jag stött på. En supermegatwist som jag varken såg komma eller ens förstod i början. Och helt plötsligt satt jag där med en bok jag inte gillade men som jag ändå måste rekommendera starkt. Gillar du science fiction bör du alltså läsa den här. Trots att två tredjedelar av boken inte ger så mycket mer än suckar av irritation. Den sista tredjedelen var faktiskt värt allt det där.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Leva utan skugga – För dig som gillade The Mortal Instruments.

Leva utan skugga är första delen i en serie skriven av Sofie Trinh Johansson.

I en tragisk bilolycka förlorade Aisha inte bara sin tvillingsyster Shirin utan även sin själ. Hon tvingas att möta en ny värld, en värld där de döda inte alltid försvinner och där onda förmågor hotar att ta över. Märkt av sin sargade barndom får hon en sista chans på slottet i Skygge, en internatskola och behandlingshem för ungdomar med särskilda förmågor. Samtidigt som de döda fortsätter att söka upp Aisha är det fler som dör på slottet och hon inser snart att hon kan vara nästa offer. Men det finns en annan själlös i Skygge. Och han har inte tillåtit henne att dö förut.

Det här var en riktigt trevlig överraskning. Jag har aldrig tidigare läst något av författaren även om jag sett hennes böcker lite här och där. Svaret på varför är omslagen. De andas inte direkt fantasy och det gör inte det här heller. Nu råkar jag vara med i flertalet läsgrupper på facebook och där var det en tjej som tipsade om den här. Eftersom vi oftast har ganska liknande smak i böcker så plockade jag upp boken i Storytel och började slöläsa lite. Och vilken tur att jag gjorde det. För det här är faktiskt riktigt bra fantasy.

Vi får möta Aisha. En trasig ung kvinna med ett hemskt förflutet. Efter att ha skickats mellan olika fosterhem under barndomen, det ena värre än det andra, har hon efter tvillingsysterns död fått multipla diagnoser som alla bottnar i hennes vanföreställningar och hallucinationer. Tror hon. Det visar sig att de döda som plågar Aisha, både fysiskt och psykiskt, faktiskt finns på riktigt och inte är ett påhitt av hennes egen hjärna. På slottet i Skygge upptäcker hon en helt ny värld. En värld befolkad av magiker, vampyrer, varulvar och hamnskiftare. En värld som visar sig vara extra farlig för den som förlorat sin själ.

Ni hör ju. Fantasy med extra allt! Det är välskrivet och har ett härligt flyt från första sidan till sista. Ett ständigt driv där den här dolda världen sakta skalas av lager för lager. Varning för sträckläsning alltså. Möjligen hade den kunnat kortas ner något och möjligen hade storyn kunnat förenklas lite, men det är absolut inget som stör.

Det som stör är däremot omslaget. Det är förvisso vackert, men jag tänker att författaren troligen förlorar en hel del potentiella läsare som inte förstår att det här är fantasy. Omslaget för snarare tankarna till historisk romance. Och det är ju väldigt synd eftersom det här är en riktig liten pärla. Speciellt för alla er som gillade The Mortal Instruments. Det här ger väldigt mycket samma känsla fast lite mörkare och mer djup.

Jag är väldigt positivt överraskad och lovar att jag kommer kasta mig över fortsättningen när den kommer. Gillar starkt.

Boken finns hos SF-bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Eldmärkt av Sabaa Tahir

Eldmärkt är andra delen i en serie skriven av Sabaa Tahir.

Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem.

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende.

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till ett omöjligt val. Elias, eller Imperiet?

Jag började läsa med minnet att första boken, Askfödd, var helt ok. Att jag gillade den under läsningen men att den inte fastnat nämnvärt efteråt. Bra alltså, men inte fantastisk. Men under läsningen nu börjar jag inse att det här är något alldeles speciellt. Att det här inte är ytterligare en dussinbok inom YA-genren, utan något ganska unikt.

Andra delen i en serie tenderar ju ofta att bli någon slags mellanmjölk. Ett litet stopp på vägen där det egentligen inte händer så mycket. Inte här. Eldmärkt gör precis det en fortsättning ska göra, tar mig framåt med ett driv som ger sträckläsning. Karaktärerna utvecklas, miljön utvidgas och det händer något hela tiden. Vissa delar är så klart förutsägbara ( jaja, boken innehåller en del klichéer ärligt talat, men vi struntar i det nu ), medan andra är helt oväntade. Framförallt får vi mer fantasy. Och här är det mest intressanta. Till skillnad mot många andra böcker inom fantasygenren är det här inte fantasy med viss verklighetsanknytning. Sabaa Tahir ger oss istället verkligheten inbakat i fantasy. Brutal verklighet med krig, offer, massgravar, tortyr och fasa. Det är alltså inget för den känsliga. Den här brutala verkligheten insvept i en unik fantasymiljö ger mig en ganska omtumlande läsupplevelse. Ändå är känslan efter läsningen att jag precis läst en fantasybok och inte en nyhetssändning. Tahir lyckas alltså balansera delarna utmärkt.

Tillsammans med karaktärer som är mångfacetterade, men ändå tillräckligt goda eller onda för att jag ska sympatisera med rätt personer, bygger Tahir upp en helhet som fängslar mig helt. Karaktärerna tillåts vara naiva, själviska, modiga och ibland fega. De väljer ibland rätt men lika ofta fel. Något som visserligen skapar en hel del irritation hos mig ibland när jag blir arg på någon karaktär, men som samtidigt höjer hela läsupplevelsen ett snäpp över många andra i samma genre. Vi får till exempel Helenes POV här och hon irriterar mig enormt genom hela boken, ändå är hon nödvändig för helheten.

Det enda jag har lite problem med är närmiljön. Jag förstår inte alltid hur det ser ut när de tar sig fram genom tunnlar och gränder, och det är lite störande eftersom det är ganska mycket sådant i boken. Men det är ändå en petitess i sammanhanget.

Sabaa Tahir väckte mitt intresse med första boken, men med Eldmärkt har hon fångat mig helt. Jag är grymt imponerad!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Askfödd.

Veckans tips – Jag hör vad du säger, av Peter Du Rietz.

Jag snubblade över novellen Jag hör vad du säger på Storytel ( e-bok ) för några veckor sedan och herregud vad jag gillade den. Den är skriven av Peter Du Rietz som även skrivit romanen Natten jag dog, en bok jag tyckte väldigt mycket om. Här får vi en helt annan genre och en novell som bokstavligt talat fick mig att frusta högt av skratt under läsningen.

Novellen handlar om Gunnar Svensson: journalist, misantrop – och en social katastrof. Härligt dråplig humor.

Jag inser också nu i efterhand att det finns mer att läsa om Gunnar Svensson. Elaka anteckningar kom tydligen före Jag hör vad du säger, men troligen spelar det ingen roll i vilken ordning man läser eftersom jag inte ens märkte att jag läste novell nummer två i ordningen.

Skit i det intetsägande omslaget, novellen är fantastiskt rolig. Rekommenderas starkt!

Marias bokhylla

Ibland kommer även livet i vägen

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till