Yuko

yukoYuko är skriven av Jenny Milewski.

Malin flyr bruksorten för Linköping och studier på ekonomlinjen. När kontraktet på ett eget studentrum landar i brevlådan kan det nya livet börja. Men snart upptäcker Malin att allt inte är som det ska i studentkorridoren på Ryds Allé 23.

Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten som bodde i hennes rum och varför står hennes saker kvar i källarförrådet? Och varifrån kommer de märkliga hårtussarna i badkarsavloppet?

Jag gillar ju skräck och framförallt asiatisk skräck. Några av favoritfilmerna är The grudge ( fast faktiskt den amerikanska versionen med Sarah Michelle Geller ), The ring, One missed call och Shutter, för att nämna några. Det är något så fruktansvärt läskigt med dessa långhåriga spöken som dyker upp i garderober, i tak och under täcket i asiatiska filmer. En stor del av detta är naturligtvis den krypande känslan av skräck filmerna förmedlar. Inga blodbad och inget splatter. Bara krypande skräck. Tillsammans med det ofta assymetriska och ryckande rörelsemönster dessa spöken rör sig på blir känslan ruskigt läskig.

Här får vi en liknande berättelse och samma känsla fast i bokform. I ett studentrum i Linköping.

När Malin börjar råka ut för kusliga saker blir jag nervös på riktigt. Känslan förmedlas direkt in i mitt mörkrädda jag och fastnar där under hela läsningen. En subtil rädsla som gör att jag känner mig iakttagen, att det kanske finns något under sängen, i taket eller bakom en i spegelbilden. Och jag är oerhört tacksam över att vi inte längre har badkar.

Författaren lyckas alltså bra med skräckdelen. Den känns genuin och bakgrunden känns också väl researchad. Det jag har lite problem med är själva huvudkaraktären Malin. Hon känns inte särskilt sympatisk vilket gör att jag oftare blir irriterad på henne än tycker synd om henne, och det är kanske inte riktigt den känslan jag vill ha när hon råkar ut för hemska saker. Jag gillar däremot att Malins känsla av utanförskap får ganska mycket utrymme. Det ständiga påpekandet utifrån om hennes ursprung, hennes introverta personlighet och känslan av att aldrig riktigt känna sig bekväm i sociala sammanhang.

Men mest gillar jag skräcken. Subtilt och trevande till en början, som under läsningen byggs upp och avslutas med ett rejält kaboom. För slutet är helt fantastiskt. Slutet är så vackert berättat och samtidigt så sorgligt att jag får ont i magen.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Cute but bookish, Bokstugan, Booksessed och Fantastix.

Annonser

Legend var inget för mig!

legendLegend är skriven av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.
En fasansfull farsot har dragit fram och gjort att resten av mänskligheten – män, kvinnor och barn – har muterat och förvandlats till fruktansvärda, nattlevande varelser som törstar efter Roberts blod.

Hopplösheten i Roberts liv är total, ändå förmår han inte göra slut på det. Han lever sitt liv på det enda sätt han kan: på dagarna åker han runt i det ödelagda Los Angeles och letar efter sina vilande fiender för att ta slut på dem, en efter en, med en påle i hjärtat. På natten barrikaderar han sig i sitt hus och ber om att få se ännu en gryning.

Så en dag händer något som stör hans monotoni. Men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Jag har läst ganska många recensioner om den här boken och de är övervägande positiva. Väldigt positiva. Så jag rör om lite i grytan eftersom jag inte gillade den alls.

För det första är boken och filmen två helt olika historier. Boken skrev Matheson 1954 och 50 år senare skrev han filmmanuset till filmen I am legend med Will Smith. För mig verkar det som han helt enkelt gjorde om och gjorde rätt.

Och problemet är väl egentligen inte det att hela boken är usel. Men början är det. Den första tredjedelen av boken gjorde mig så förbannad att jag fortsatte vara det resten av boken med. För Robert Neville är nämligen kåt. Hela jävla tiden.

Här har världen gått under och Robert Neville är typ den sista människan kvar ( vad han vet i alla fall ) och det som är jobbigast i hela den här apokalypsen är att inte få ligga. Alla vänner är döda ( -ish ) , hans fru är död, hans barn har dött och han är nattetid omringad av levande döda som inget hellre vill än slita honom i bitar. Och det är skitläskigt och allt, tills han börjar tänka på kvinnorna. Kvinnorna! Och så är det kört. Det börjar rycka i dingdongen och stackars Neville får ta till våld mot sig själv för att inte springa ut till zombievampyrerna i all sin entusiastiska nakna prakt.  Och problemet är att han är så kåt och sugen på att ligga hela tiden. När de levande döda kvinnorna hasar runt utanför hans hus, när han mördar dem på löpande band genom att sticka pålar igenom deras hjärtan och när de ligger i dvala på dagarna. Speciellt då är Neville sugen. Dingdongen rycker så förbannat att han får ta till all sin viljestyrka för att inte våldta de lockande komatösa skelettliknande kvinnovarelserna som ligger där, med tuttar och allt.

Och grejen är att jag fattar vad Matheson är ute efter. Jag fattar att Neville genomgår en slags metamorfos, från känslofylld man till kallt monster. Jag fattar att boken skrevs i en annan tidsålder. Jag förstår allt det där, men det hjälper inte. Matheson förvandlar Mannen till ett djur så styrd av sina ryckande brallor att varenda jäkla man borde känna sig förnärmad av att nedvärderas till den här kåta varelsen som presenteras.

Så när boken faktiskt övergår i något som kanske är bra är jag så förbannad och trött på Neville att jag inte bryr mig längre. Kanske blev Matheson själv så trött på boken att det var därför han gjorde filmen helt annorlunda. Och så mycket bättre. Dagens udda tips är alltså att skippa boken och se filmen istället.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Vår bokvärld och La Bibliothéque.

En smakbit av I am Legend.

Jag har såklart sett filmen I am Legend med Will Smith som jag tyckte var riktigt bra, så när jag hittade boken på bokrean igår slog jag till. Och därmed blir det dagens smakbit, Legend av Richard Matheson.

Robert Neville är den siste mannen på jorden – men han är inte ensam.

Han låg där i sängen, drog djupa andetag av mörkret och hoppades att sömnen skulle infinna sig. Men tystnaden hjälpte inte riktigt. Han kunde fortfarande se dem framför sig där ute, männen med vita ansikten som strök runt hans hus och oförtrutet letade efter ett sätt att ta sig in till honom. Några av dem satt säkert hukande som hundar och tittade med glittrande ögon på huset, medan de långsamt gnisslade tänder, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Och kvinnorna …

Var han tvungen att börja tänka på dem igen? Han vände sig över på mage med en svordom och pressade ner ansiktet i den varma kudden. Han låg där och andades tungt, medan kroppen vred sig lite på lakanet. Låt det bli morgon. Hans medvetande uttalade orden det uttalade varje kväll. Käre Gud, låt det bli morgon.

legend

Ni hittar fler smakbitar hos Flukten fra virkeligheten.