Obsidio

Kady, Ezra, Hanna, and Nik narrowly escaped with their lives from the attacks on Heimdall station and now find themselves crammed with 2,000 refugees on the container ship, Mao. With the jump station destroyed and their resources scarce, the only option is to return to Kerenza–but who knows what they’ll find seven months after the invasion? 

With time running out, a final battle will be waged on land and in space, heroes will fall, and hearts will be broken.

Skulle jag skriva så som jag faktiskt känner, skulle det bli ett totalt obegripligt inlägg med versaler, inga punkter, fulgråt mellan varven, versaler, alla synonymer som finns för ordet fantastisk och ännu fler versaler. För det här är så himla bra. Så himla himla bra!

Serien håller hela vägen ända till den absolut sista meningen. Hela boken är ett fantastiskt samspel av karaktärer jag älskar, en handling som lockar, drar och lurar mig om och om igen, och ett format som förstärker och ramar in hela berättelsen till något helt nytt jag aldrig sett förut. Så himla bra!

Serien som genomgående är fullproppad med action, skräck, känslor och spänning landar till slut i människan. Även om krig utkämpas med missiler, handeldvapen och order så är vi alla till slut bara små människor. Människor som dör på ena sidan, människor som dör i mitten och människor som dör på andra sidan. Författarna lyckas verkligen få fram krigets faktiska brutalitet på ett sätt som gör känslomässigt ont.

But this is war, chum. This is dead friends and burning skies and seven months of nightmares filled with the faces of everyone you´ve killed. This is helplessness and rage and confusion, adrenaline and fatique and shock, explosions and gunfire and pure fucking chaos. And one mistake can last a lifetime.

Utöver detta så måste jag också nämna svärandet. En liten detalj i det stora hela som ändå gör läsningen extra rolig. Hur skickliga våra karaktärer än är på att kringgå systemen och skapa hemliga chattar, få fram filer och dokument, så lyckas de av någon anledning inte komma runt censuren gällande svärord. Det betyder att alla fula ord ( ganska många, de har ett kraftfullt språk ) är överstrukna. Helt överstrukna, som i oläsligt. Vilket gör att läsaren själv får fylla i det som verkar passa bäst i sammanhanget. Och det är överraskande uppfriskande att sitta för sig själv mitt uppe i läsningen och hela tiden få svära hej vilt i huvudet för att hitta rätt ord.

Det här var en av de bästa läsupplevelserna jag haft, på så många plan. Med allvar och galenskap, humor och en jäkla massa kick ass, lyckas författarna få mig att känna exakt så som de troligen ville få läsaren att känna sig. Sida för sida, mening för mening. Ända till slutet.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Tickmicks blogg och Carolina läser.

Annonser

Gemina – The Illuminae files

Ni vet den där känslan när man har läst en sjukt bra bok och dyker rakt in i uppföljaren med den där sprittande glädjen djupt inne i magen för att man äntligen ska få återse karaktärerna från första boken? Och ni vet den där enorma besvikelsen när man inser att uppföljaren handlar om helt andra personer? Den känslan, gånger hundra, drabbade mig redan under de första sidorna av Gemina.

Och det är klart jag borde ha vetat att det handlade om andra personer. Det står i alla recensioner och på baksidan av boken och på adlibris och överallt. Men på något sätt hade jag lyckats förtränga det och trodde jag skulle få möta Kady och Ezra och AIDAN igen. Istället möttes jag av en bortskämd ung tjej och hennes knarklangare.

Det visar sig att vi befinner oss på Heimdall, rymdstationen som Kady och rymdskeppet Hypatia desperat försöker ta sig till. Där träffar vi Hanna som fyller ut sina supertrista dagar med att träna kampsport, shoppa och knarka lite mellan varven. Ingen jättecharmig tjej, även om hennes knarklangare Nik tycker annorlunda. Ovetande om Hypatias situation planeras en stor fest på Heimdall och naturligtvis behöver Hanna lite extra dust till den tråkiga festen. Hon och Nik smiter alltså undan för att genomföra sina affärer, lägligt nog samtidigt som rymdstationen invaderas. BeiTech har skickat ett gäng mordiska soldater för att sopa igen spåren och hindra Hypatias nödrop från att nå ut.

Hanna och Nik kämpar desperat från olika håll för att klara sig levande ur attacken. Samtidigt slingrar sig ytterligare ett hot igenom rymdstationen. Jag vill inte spoila för mycket, så jag nöjer mig med att säga att man har ett väldigt annorlunda sätt att göra knark ute i rymden.

Och hur mycket jag än gillade karaktärerna från Illuminae så visar det sig att jag, trots min inledande besvikelse, blir ännu mer förälskad i Hanna och Nik. Även om Gemina till en början ( håll i er för nu kommer ett yttepyttelitet klagomål ) faktiskt känns aningen upprepande, så blir det en jäkla åktur i sista tredjedelen av boken. Så sjukt sjukt bra gjort och den värsta känslomässiga bergochdalbanan jag någonsin varit med om i en bok tror jag. Hjärtat hamrar för fullt, upp som en sol på en sida och ner som en pannkaka sidan efter. Sida efter sida efter sida medan trådar knyts ihop och berättelsen vrängs ut och in.

Nu är det bara sista boken kvar och jag har inte förmått mig att börja läsa än, för efter Obsidio är det slut. Och jag vet redan att jag kommer sitta där efteråt och undra hur i hela världen jag ska kunna läsa något annat efter den här serien.

Så sjukt bra.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Carolina läser, Fiktiviteter och Tickmicks bokblogg.