The Mortal Instruments – Jag måste pudla lite.

Jag har kommit till bok nummer fem i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare och har faktiskt omvärderat serien en del. Den har blivit bra! Inte på det sättet att jag längtar efter boken i läspauserna, faktiskt glömmer jag bort den helt så fort jag lägger den åt sidan. Men när jag väl läser så sträckläser jag. Flera hundra sidor på raken, utan problem. Och jag gillar numera karaktärerna. De utvecklas nämligen, väldigt tydligt också. Jag känner inte längre att det är korkade karaktärer jag har att göra med, tvärtom. De har alla mognat, deras personligheter har mejslats ut och deras respektive styrkor och svagheter känns begripliga.

Och de passar alla in i det här fantastiska världsbygget som författaren så skickligt målar upp. Det är verkligen ett världsbygge med extra allt och ändå fungerar det. Allt passar ihop som bitar i ett pussel och Clare lyckas hålla samman alla trådar snyggt. Jag är faktiskt imponerad.

Böckerna går snabbt att läsa och det är inget som fastnar på djupet, men som tillfällig underhållning är det perfekt. Lättillgängligt, snabbläst och oerhört kreativt.

Det här tyckte jag om bok två, Stad av aska.

Stad av aska

stad-av-askaStad av aska är andra delen i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare.

Clary Fray önskar att livet bara kunde återgå till det normala. Men vad är normalt när du är en demondräpande skuggjägare, vars mamma ligger medvetslös i en magipåverkad koma och du plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna?
Clary försöker dra sig undan från skuggvärlden för att kunna hänga mer med Simon (är han kanske mer än en vän?), men Jace tänker inte släppa henne så lätt. Och den enda chansen Clary har att hjälpa sin mamma är om hon söker upp Valentine, den ondskefulle skuggjägaren som mördat hennes morföräldrar – och dessutom är hennes pappa …

Tyvärr har jag inte skrivit om första boken Stad av skuggor så ni får dyka med mig rakt ner i storyn direkt. Jag gillade inte Stad av skuggor nämligen. Tyckte den var alldeles för rörig och så hade jag problem med huvudkaraktären Clary. Varför jag inte gillade henne kom jag inte ihåg när jag började med den här, men minnet friskades upp snabbt.

Jag hade aldrig tänkt läsa den här men hittade boken hos en kompis och i brist på annan läsning just då fick den följa med hem. Och jag är nu fast i serien trots att jag samtidigt har så stora problem med den. Riktigt stora problem. För Clary gör så fruktansvärt korkade saker hela tiden. Inte bara en gång, eller två gånger, eller ens tre gånger. Nej, varje gång det händer något omvälvande eller dramatiskt så gör Clary något ofattbart idiotiskt drag som sabbar det totalt för alla. Och jag blir så jävla trött.

Clary har alltså fått reda på att det finns en skuggvärld dold för vanliga människor. Och naturligtvis är inte Clary en vanlig människa utan en skuggjägare. Demondräpare. Det visar sig nämligen att världen kryllar av demoner, vampyrer, varulvar, besvärjare, féer och annat otrevligt. Och så naturligtvis skuggjägarna, nephilim, som håller ordning på världen och skyddar oss mot alla hemska monster. Clary blev kär i skuggjägaren Jace men fick reda på att de är syskon. Clarys bästa vän Simon är kär i Clary och nu när Jace är off limits provar hon att bli ihop med Simon istället. Det går sådär. Ni fattar, triangeldrama kantat av löjligheter. Och i centrum av allt står Valentine den onda. Clarys och Jaces pappa som är den ondskefullaste av pappor. Och storyn har hittills sett ut ungefär så här. Clary hamnar i trubbel och Jace med familj försöker rädda henne. Clary klantar till allt och Simon hamnar i trubbel eftersom han inte har vett att hålla sig borta. Clary klantar till det ännu mer och Brooklyns överbesvärjare Magnus Bane kommer till the rescue. Typ. För Simon blir det nämligen värre och värre stackarn. Eller inte stackars. Kunde han bara låta bli att stalka Clary hade han sluppit en hel del otrevligheter, som att förvandlas till en råtta till exempel. Eller riskera att bli vampyr.

Och här är grejen som irriterar mig mest. Jag kan ändå inte sluta läsa! För mitt i Clarys idiotier är världsbygget ändå fascinerande i all sin rörighet. Jag hänger inte helt med i vem som är släkt med vem och vem som adopterades bort till vilken familj ( även om det är rätt uppenbart vart det barkar med släktskapen ) och ändå sugs jag in i allt det röriga och kan inte sluta läsa. Dessutom har Cassandra Clare en humor jag gillar. Jag kommer på mig själv med att skratta högt många gånger, vilket väger upp en del av irritationen som samtidigt skaver och kliar.

Så vad tycker jag då? Det vet jag inte ens själv och ändå fick jag med mig del tre och fyra hem från bokhandeln häromdagen …

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Jag gav aldrig upp hoppet om Cassandra Clare.

Vi kommer behöva prata om Doktor Who. Under sommaren har jag gått och blivit en Whovian. Mer om det i ett ( eller tio ) eget inlägg, men man kan nog säga att jag är lite besatt. Det händer ibland.

Jag har alltså inte läst så mycket i sommar efter att jag plöjde igenom Robert Jordans mastodontserie Tidens hjul. Det tog tid att komma ut ur den världen kan jag säga. När man plöjer över 20 böcker om samma karaktärer är det tydligen väldigt svårt att släppa taget. Även om det samtidigt var rätt skönt också. Frihet liksom. Men jag hittade häromdagen boken Stad av aska av Cassandra Clare hos en kompis. Det är alltså fortsättningen på boken Stad av skuggor, en bok jag läste och inte gillade. Ändå såg jag filmen, gillade inte den heller. Och envis som jag är tittade jag även på tv-serien, Shadowhunters, och gillade inte det heller. Så man tycker ju att jag borde ha lagt ner, men nej.

Av någon anledning ville jag så gärna gilla serien. Jag har hört så många som verkligen älskade hela The Mortal Instruments serien och längtade väl efter att fastna på samma sätt. Robert Jordan har jag ju liksom redan läst, även om det var många år sedan, så jag kunde den världen redan.

Jag gav alltså Stad av aska en chans. Och vilken himla tur att jag gjorde det, för den gillar jag. Inte tokförälskad, men tillräckligt fast för att det ska kännas bra. Och det är alltid trevligare än att ogilla, så jag ska läsa och njuta och förhoppningsvis gilla resten av serien också.

stad-av-aska

Shadowhunters

En serie jag trodde jag skulle tycka om var The Mortal Instruments av Cassandra Clare, men tyvärr orkade jag bara läsa första boken. Visserligen är jag inte superförtjust i just urban fantasy, men demonjägare kan väl aldrig bli fel tänkte jag. Det blev fel och passade inte mig alls.

stad-av-skuggor

Nu har böckerna kommit som tv-serie och det kanske funkar bättre, tänkte jag. Men nej.

Shadowhunters är fullsmockad av usla skådisar och en plastig värld i Barbiestil. Jag vill ha bra skådisar ( det finns kanske lite hopp om Jace trots skrattretande pompösa oneliners ) och mer gritty. Lite skitigare och lite mer trovärdigt. Det var tydligen för mycket begärt. Så nej, bara nej.

Urban fantasy, varför har jag så svårt för det?

Jag är ju en sucker för fantasy och science fiction. Jag älskar att läsa om vampyrer, änglar, demoner och alla tänkbara horribla framtida versioner av verkligheten. Jag älskar rymdskepp, robotar, drakar och alver. Däremot har jag tydligen svårt för urban fantasy.

Jag läste Stad av skuggor med stor förväntan. Omslaget är dramatisk ( skitfult men dramatiskt ) och alla pratar sig varma om Cassandra Clares fantastiska världsbygge och allt jag kände var ett, nja

stad-av-skuggor

Jag provade istället med Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Lite bättre gick det. Ethan är sympatisk, hans sidekick Link är fantastisk och känslan av varm kladdig sydstatshetta är påtaglig. Ändå känner jag ett njae. Den är ok men den engagerar inte. Ändå tycker jag att boken är ganska välskriven och miljön är som sagt påtagligt levande. Så jag har grubblat och insåg helt plötsligt en dag att det är genren urban fantasy som av någon anledning inte passar mig. Jag har svårt för det här med en magisk värld i, eller vid sidan av, den riktiga verkligheten. Fantasy ska tydligen enligt min hjärna var i den riktiga världen fast i framtiden typ, eller high fantasy med en helt och hållet skapad fantasyvärld i stil med Sagan om ringen eller De utvalda.

beautiful-creatures-bok-1-morka-drommar-livsfarlig-karlek

 

Vad vill jag säga med det här ? Ingen aning. Mer än att jag sörjer en genre jag älskar i fantasin men inte i praktiken. Varning för spoiler!

På tal om Beautiful creatures så har jag ju ändå envist läst både del två och tre och blev mäkta upprörd. Jag skrev argt i kompischatten direkt efter,

Hur fan kan man ta kål på en huvudkaraktär? Vad är det för skitförfattare som avslutar en hel serie med att huvudkaraktären dör? 

Ena kompisen ringer upp mig och frågar att åh, har du läst bok X nu? Öh nä, jag läste Beautiful creatures. Och där fick jag alltså en annan serie spoilad ( fast jag tog fel på person som dog ), några kan säkert gissa vilken. Som tur var upptäckte jag snabbt att det finns en del fyra av Beautiful creatures. Även om jag inte läser den slipper jag vara arg för att huvudpersonen dog i alla fall.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till