Sätt mig i brand!

satt-mig-i-brandSätt mig i brand! Tredje boken i en trilogi av Tahereh Mafi.

Beskrivning från Adlibris:

Juliette överlevde en pistolkula i bröstkorgen. När hon vaknar efter att ha svävat mellan liv och död vet hon varken om rebellerna är besegrade eller om Adam eller ens någon av hennes vänner fortfarande lever. Warner har räddat Juliettes liv. Warner, överbefälhavaren. Warner, som hon hatade, men som blev hennes älskare. Warner, Adams bror. Juliettes och Warners kärlek är förbjuden, men omöjlig att kämpa emot. Nu vill Warner slåss vid hennes sida mot Återetablissemanget, och krossa skräckväldet. Men är det verkligen det enda han vill med henne? 

Jag börjar med det som var bra, för sedan finns det alldeles för mycket som var dåligt. Jag gillar hur Mafi har använt språket i serien. Första boken, Rör mig inte!  hade massor av överstrukna meningar. Ord som tänktes men inte uttrycktes, känslor som kändes men inte visades. Det speglade Juliettes osäkerhet i början. Hur hon var rädd för hela världen, rädd för sina känslor men samtidigt så hungrig efter något mer. Att få ta del av, bli berörd och att själv våga känna något mer än ingenting.

I bok två, Rädda mig inte!, minskar de överstrukna meningarna i takt med att Juliettes självförtroende växer ( jag förstår att tanken var sån, däremot tycker jag fortfarande inte Juliette visade självsäkerhet i sina handlingar ) och i denna bok försvinner överstrukningarna helt. Juliette har kommit i kapp världen, sina känslor och sin egen vilja. Ett mycket bra grepp av Mafi som jag gillar eftersom det gör böckerna ganska unika. Ja, det var väl det som var bra. Resten blir spoilers så vill du inte veta, sluta läs nu!

.

.

.

Då kör vi. Jag gillade inte det här alls. Jag blev förbannad när jag läste den här, något som tidigare bara hänt med boken Femtio nyanser av honom . När jag hade läst klart boken började jag läsa runt hos bokbloggarna för att se alla som höll med mig om att det var det värsta jäkla avslutet på en trilogi någonsin. Men tji fick jag. Alla verkar älska slutet, verkar älska Juliettes utveckling och tycka att den hon till slut valde var en av de mest fantastiska karaktärerna någonsin. Va?

Jag är en ivrig läsare av bloggen Old adult reads young adult som också har skrivit en recension av boken. Den enda recensionen jag hittat som inte tycker allt är fantastiskt. Och precis som OARYA så gjorde jag direkt kopplingen till några andra karaktärer jag faktiskt gillar. Tyvärr tycker vi lite för lika och gör samma kopplingar, så jag ska göra mitt bästa för att inte hela inlägget ska bli en kopia. Juliette väljer Warner framför Adam. Adam som har räddat henne, Adam som gjort allt för att skydda henne och Adam som hon själv nästan hade ihjäl med sina kyssar för att hon var så förälskad. Och plötsligt faller hon för Warner, den psykopatiska mördaren? När jag läste så trodde jag på allvar att det var någon slags plan hon och Adam hade, lura Warner att tro att hon var förälskad så de kunde överlista honom. Att det var därför Adam helt plötsligt blev en skitstövel. Men icke, hon väljer psykopaten och alla tycker att det är jättebra. Va?

Mafi kör med kortet ”snäll kille innerst inne”. Det funkar ibland. Dean Winchester i Supernatural är en charmig skitstövel, precis som Damon Salvatore i Vampire diaries. Hyckleri kan tyckas men det finns en skillnad mellan dessa och Warner. Dean i Supernatural agerar skitstövel utåt men är det inte. Damon i Vampire diaries är förvisso en skitstövel och en mördare, men han är ett rovdjur, en vampyr. Han var dessutom en relativt god människa som nu kämpar mot djuriska instinkter och det fattar man ju att det inte är lätt. De har charm och båda försöker göra det som är rätt. Warner är bara en humorbefriad mordisk psykopat.

Valet av hjälte i boken är alltså obehaglig. Det är inte sådana här killar som ska vara hjältar för de är aldrig det i verkligheten. Att unga tjejer läser det här och tycker Warner är fantastisk är lite skrämmande. För även om det är fiction så borde inte den här sortens man eller relation vara ett ideal.

Nu är det inte bara Warner som irriterar mig, utan även Juliettes märkliga beslut att hon ska ta över all makt. Kenji och de andra som tidigare tyckt att Juliette var för handlingsförlamad tycker dessutom att det är en strålande idé. En helt absurd vändning som saknar all logik. Och jag vet inte vad som irriterar mig mest, att Mafi skrivit detta eller att folk gillar det.

Annonser

Rädda mig inte!

rädda mig inte

Andra boken i serien av Tahereh Mafi.

Beskrivning från Adlibris:

Juliettes beröring är dödlig. Hon satt inlåst på grund av sin förbannelse i åratal. Men så träffade hon Warner, den vackre unge mannen utan hjärta. Han gav henne frihet, men bara i hans fångenskap, och om hon använde sin kraft i tyranniets tjänst. Juliette vägrade och flydde tillsammans med Adam, rebellen som bad henne att slåss för friheten och för deras framtid som älskande. Men lika brinnande och okuvlig som Adams och Juliettes kärlek vuxit sig – lika förbjuden kommer den att bli.

Det står även så här:

I andra delen av sin trilogi fortsätter hyllade Tahereh Mafi att berätta om en existens som brutit samman. Luften är förgiftad och människor arbetar likt fångar under ständig övervakning av Återetablissemanget, som styr det som återstår av världen i ett skräckvälde. Ändå är boken en av de mest romantiska och sensuella som någonsin har skrivits. Kontrasterna, stämningen, språket och tilltalet är helt unikt. Den handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt.

Den andra delen kan jag inte riktigt hålla med om längre. I första boken ja, i den här boken nej. Visst är det fortfarande heta känslor mellan Juliette och Adam med heta läppar mot brinnande hud, men samtidigt är det så gnälligt. Herregud vad hon gnäller.

Att Juliette har taskigt självförtroende kan man ju förstå, inlåst som hon varit och utan beröring och kärlek men ändå. Nån måtta får det vara på självömkandet.

En stor del av boken ägnar Juliette nu åt att sitta och gräma sig över hur värdelös hon är, att hon inte är till någon nytta och yada yada. Tills andra börjar påpeka just det, att det är dags för Juliette att bestämma sig. Antingen gör hon nytta eller så försvinner hon. Väl ställd inför ultimatum tar hon sig i kragen, till viss del, och går med på att förhöra Warner som motståndsrörelsen lyckats ta tillfånga. Juliette har fortfarande inte berättat att Warner också kan röra henne och det ställer naturligtvis till problem. Men även Adam har hemligheter.

Som ni säkert hör är jag inte lika förtjust i den här som i ettan. Det är tyvärr bok nr tre som färgar av sig i mitt tyckande men jag kan inte berätta så mycket mer utan att spoila hela storyn, så det kommer mer i nästa recension.

Den får ändå 3/5 stjärnor.