Dödens märken av Veronica Roth

dodens-markenDödens märken är första delen av två, skriven av Veronica Roth.

I en galax styrd av flödet, har varje människa en gåva. 

Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en flödesgåva – en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Nu kastas Akos in i i Cyras värld. Till en början tycks klyftan mellan dem oöverstiglig, men snart inser de motvilligt att de är tvungna att samarbeta för att överleva. Dessutom har de en gemensam fiende …

Författaren har ju tidigare skrivit Divergent-trilogin och jag verkligen älskade Divergent. De två andra delarna hade jag kanske kunnat vara utan, men Divergent är fortfarande en stor favorit inom dystopin. Så det var med höga förväntningar jag längtade efter den här. Sedan började omdömena trilla in och de var väldigt blandade. Dessutom kom ju anklagelser om rasism och annat in i bilden, något som sänkte mina förväntningar rejält. Jag har redan skrivit om hela soppan här, så nu tänker jag bara skriva vad jag faktiskt tyckte om själva storyn, inget annat.

Eftersom mina förväntningar var ganska låga när jag började läsa blev jag glatt överraskad. Ok, det är ingen ny Divergent, inte ens i närheten, men ändå en bok som fängslade mig.

Platsen är en planet i en galax där Flödet ringlar sig som färggrant norrsken runt stjärnor och planeter. Ett flöde som både skrämmer och dyrkas och anses vara orsak till de speciella flödesgåvor alla når vid puberteten. Vissa har skrivit att science fiction-delen är irrelevant. Att handlingen hade kunnat utspela sig i vilket vanligt samhälle som helst, men jag håller inte med. Flödet har sin plats i boken och planeterna vi möter är alla så annorlunda att det faktiskt gör skillnad.

Jag gillar alltså världsbygget och framförallt tycker jag om hur Roth använder superkrafter så annorlunda. Att Cyras ”gåva” orsakar henne själv så mycket smärta att livet blir nästan outhärdligt. Det ger Cyra mer karaktär och personlighet än man normalt får i liknande böcker. Det ger mer än yta och skapar också en slags förståelse för dem som på riktigt lever med smärta varje dag. Även om det naturligtvis i det här fallet är fiction och inte en faktabok, vilket gör det till något helt annat än verkligheten och passar in i världen Roth ger oss.

Det som gör att jag inte fastnar helt är Akos och eftersom halva boken är ur Akos perspektiv blir det naturligtvis ett problem. Jag kommer honom inte nära, känner inte att han som karaktär är varken tydlig eller fängslande. Och det har förmodligen med berättarperspektivet att göra. Vi får Cyra i förstahandsperspektiv medan Akos berättar ur ett tredjehandsperspektiv. Roth har berättat att syftet med de olika perspektiven var att visa deras olika personligheter tydligare. Att Cyra som är mer hetsig är nu och direkt, medan Akos som är mer tillbakadragen är distanserad även i berättandet. Tanken är bra, men det fungerar inte riktigt.

Men det finns mycket jag tycker om. Jag gillar att Roth har svängt på könsrollerna, att Cyra är den muskulösa och hetsiga krigaren medan Akos är mjuk och försiktig med växter som sitt stora intresse. Jag gillar att vi får samkönad kärlek utan problematisering ( om än i ganska liten dos ) och jag gillar frånvaron av instalove och kärlekstriangel. Och eftersom jag inte ser någon rasism i det hela, utan tvärtom ett mångkulturellt samhälle där fördomar ställs mot sin spets gillar jag det med.

Dödens märken är en bok som börjar lite trevande men fångar mig rejält mot slutet, så jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Bokparadiset och Mitt bokintresse.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Vi måste prata om anklagelserna mot Veronica Roth och hennes senaste bok, Dödens märken.

veronicaroth

Diskussionerna har svallat på Goodreads gällande Veronica Roths nya bok Dödens märken. Det är så infekterat att vissa har valt att inte recensera den alls och andra som gjort det blivit påhoppade å det grövsta. Boken är anklagad för att vara rasistisk och Veronica Roth för att nedvärdera de som lider av kroniska smärtsjukdomar. En stor del av diskussionen handlar om dem som gett boken bra betyg eftersom de nu anklagas för att vara köpta.

I Usa fungerar tydligen det här med bloggare och recensioner lite annorlunda mot hur vi gör här i lilla Norden. Förlag betalar där stora bloggare för att recensera deras böcker, med kontrakt om sekretess fram till release osv. Man säger att det inte spelar någon roll om recensionen sedan blir en hyllning eller sågning och bloggare hävdar att de ändå är helt opartiska. Men det känns lite väl utopiskt. För naturligtvis torde förlagen hellre fortsätta betala dem som ständigt hyllar, och att få betalt för några rader om en bok kan nog kännas lockande oavsett vad man faktiskt tyckte om boken. Så jag kan absolut förstå känslan av köpta recensioner.

Hur som helst, i skottlinjen just nu hamnar alltså alla de lite större bloggare/recensenter som hyllar Dödens märken eftersom boken av många anklagats för att vara rasistisk. Och tycker man inte det är man köpt, så anklagelserna haglar just nu på Goodreads bland annat. Och mitt i allt det här står naturligtvis Veronica Roth som har både anklagare och försvarare. Så hur ligger det till med boken egentligen?

Jag inser att jag kommer uttala mig om något jag inte har tolkningsföreträde ( hädanefter nämnt som tf ) i. Många av de som uttalat sig har dock överhuvudtaget inte ens läst boken ( pga bojkott ) utan går endast på vad andra sagt, eftersom de med tf enligt vissa alltid har rätt.  Eftersom jag ser något helt annat kommer jag ändå uttala mig, tf eller ej. Jag har åtminstone läst boken.

De som anklagar boken för att vara rasistisk säger att den handlar om det här.

Folket från Thuvhe är milda och vithyade med rakt hår. Ständigt rädda att bli invaderade av det grymma folket från Shotet. Fiendefolket som är mörkhyat med krulligt hår, aggressivt och ägnar sig åt barbariska saker som att skära in märken i sina armar som tecken på hur många de mördat.

Deras språk är hårt med avhuggna vokaler, medan folket på Thuvhe har ett vackert sjungande språk. De beskrivs också som nomader utan ett eget hem. Den ledande familjen i Shotet är grym och sadistisk ( farmodern mördade alla sina syskon för makten ), medan den ledande familjen i Thuvhe är kärleksfull och lojal.

Det här är vad jag läser.

Jag ska försöka att inte göra det alltför rörigt.

Akos ( ett av barnen i den ledande familjen från Thuvhe ) är vit, fridsam och har svårt för våld. Cyra ( lillasyster i den ledande familjen från Shotet ) är mellanbrun och används av sin bror som torterare ( ibland även mördare ) på grund av sin ”gåva”, att kunna åsamka andra smärta genom sin beröring. Hon sägs ha fler märken än någon annan på sin arm. Dessa två är de enda, samt Akos storebror, som har en uttalad hudfärg. Akos storebror Eijeh är ljusbrun med tjockt lockigt hår, alltså inte vit.

Cyras storebror Ryzek ( som är en grym tyrann ) är så blek, att han ser ut som döden själv. Hon fortsätter jämföra dem och tänker att de är så olika syskon kan vara. Vilket inte är något ovanligt i Shotet där färgerna är så blandade, men att de ändå är mer olika än de flesta syskon. Jag tolkar det som att hon syftar främst på hudfärgen och att Ryzek är vit.

Om vi ändå bortser från hur jag tolkar hudfärgerna, utöver de uttalade, så visar det sig att Akos pratar Shotetiska flytande. Det nedärvda språket som kommer med blodet. Akos verkar alltså härstamma från Shotet. Samma folk som Cyra.

Det visar sig även att bilden vi får av Shotet i början ( som är Thuvhes uppfattning ) inte alls stämmer. Märkena som tatueras in visar förlust oavsett hur vissa shoteter sedan använder dem, enligt Cyra. Att de är krigare beror enligt shoteterna själva på att de blev invaderade av Thuvhes folk. Att Thuvhes folk vid invasionen kidnappade många av shoteternas barn som sedan vuxit upp ovetandes om sitt ursprung i Thuvhe. I shoteternas ögon är det alltså Thuvhe som är barbarerna. Shotet var tvungna att försvara sig mot Thuvhe och därför blev de krigare. Språken känns som finska vs svenska. Shotet är dessutom mer utvecklat med inslag av modern teknik i sin vardag. Något Thuvhe helt saknar.

Och om vi då återgår till Akos som verkar härstamma från Shotet, som möjligen skulle kunna vara barnbarn till ett av dessa kidnappade barn, så är han alltså vit. Dessa kidnappningar verkar heller inte vara något folket i Thuvhe känner till. Om det nu var så att det handlade om två folk med helt uppdelade hudfärger, borde dessa kidnappningar vara rätt uppenbara. För mig verkar det som att folkslagen alltså är väldigt lika. Samma blandning av hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Två mångkulturella samhällen.

Jag ser inget rasistiskt i boken trots att jag letat.

Veronica Roth diskriminerar personer med nedsättningsfunktion?

Cyras flödesgåva är smärta. Smärta för henne själv och smärta för den som blir berörd av henne. Kronisk smärta som gör livet till ett helvete för Cyra. Och det är naturligtvis ingen gåva i Cyras ögon, utan en förbannelse. 

Det här är svårt för folk är arga av olika orsaker. Vissa tolkar boken som att hon menar att kronisk smärta är en gåva. Andra tolkar en intervju hon gett på samma sätt. Kontentan är att hon skulle tycka att folk med kronisk smärta är utvalda, att de fått en gåva. Huruvida hon faktiskt tycker så, vet jag inte. Men det är svårt med intervjuer. Svaren kan komma ut annorlunda mot hur man tänkt och jag tycker heller inte att Roth säger det folk tror att hon menar. Men jag känner inte henne, så vad hon faktiskt tycker vet jag inte. Intervjun kan ni själva läsa här.

Boken är dock science fiction så hur tillståndet beskrivs i boken känns däremot irrelevant. Cyra upplever det heller inte som gåva, tvärtom är  den förlamande och förstör hennes liv. Dag ut och dag in, hela tiden.

Så det var vad jag tyckte, utan tf. Skriv gärna själva om ni tycker något, vare sig ni håller med eller inte.

 

Vad jag tycker om själva boken kommer i ett eget inlägg nästa vecka. 

 

Det blev YA rakt igenom.

Veckan har susat iväg och äntligen är det snart helg. Jag är ju inte bara boknörd utan även mellonörd, så jag sitter just nu som klistrad framför teven med mobil i handen på lördagskvällarna. Teven av uppenbara skäl och mobilen så jag kan chatta om mellon på diverse forum. Jag brukar inte tjuvlyssna på bidragen men jag kunde inte låta bli att kika lite på Mums-mums Zelmerlöv och den verkar hejdundrande bra. En vinnare?

Men nu skippar vi mellon och ägnar oss åt viktigare saker, nämligen frågan i veckans jerka som lyder så här,

Den mest uppenbara frågan borde väl egentligen handla om bokrean, men i stället väljer jag att fråga dig om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill.

Det mest självklara svaret är Tahereh Mafis serie Juliette. Första boken tyckte jag väldigt mycket om och sedan rasade det totalt. Även Allegiant av Veronica Roth hade jag stora problem med. Inte bara för det oförutsedda som sker i sista boken, utan även på grund av karaktärernas utveckling som jag inte alls tyckte om.

satt-mig-i-brand allegiant

En serie som jag tyckte höll måttet hela vägen var faktiskt Kristin Cashores trilogi De utvalda. Visserligen har böckerna olika huvudpersoner, men slutet är riktigt snyggt där karaktärerna binds ihop på ett sätt som känns helt rätt. Även Cirkeln är en stor favorit som jag tycker höll hela vägen fram. Och nu när jag nämner de här trilogierna inser jag att jag faktiskt inte skrivit om dem här i bloggen. Märkligt med tanke på att de är stora favoriter hos mig. Jag får nog ta en omläsning så jag kan sätta igång och rekommendera de här fantastiska böckerna till er som inte läst dem.

de-utvalda-tankelasaren-ungdomde-utvalda-monstrets-dotterde-utvalda-hemligheternas-rike

Allegiant

allegiant

 

Allegiant är den avslutande delen i en trilogi skriven av Veronica Roth.

Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga
Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.
Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.
Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

Jag köpte boken i lokala bokhandeln samma dag den svenska översättningen släpptes. Jag laddade upp med ett glas vin, satte mig tillrätta i solstolen på altanen och förberedde mig på både njutning och besvikelse. Jag hade nämligen av misstag råkat spoila boken för mig själv, så man kan säga att jag hade skottsäker väst på mig när jag läste. Men jag hade ändå stora förhoppningar eftersom jag älskade Divergent och tyckte mycket om Insurgent. Så läser jag och inser efter ungefär halva boken att magin är borta. Den finns inte. Allt som jag kände för Tris och Four är puts väck. Karaktärerna som finns där är inte samma karaktärer jag träffade i Divergent. Tris i Allegiant är kall och väldigt distanserad. Distanseringen som började redan i Insurgent men vägdes upp av Fours värme, är total. Four däremot blir väldigt känslosam men åt det gnälliga hållet. Självömkande, gnällig och envis som ett litet barn, vilket i kombination med den kallhamrade Tris ger mig två karaktärer jag till slut är så trött på att jag faktiskt inte bryr mig om vad som händer. Handlingen är i och för sig ganska spännande men till slut blir det för rörigt, för många vändor gällande de olika serumen och folks genetiska tillhörighet att jag känner mig rätt oberörd till slut. Så när det oväntade väl händer och det dessutom händer av helt fel skäl ( enligt mig ) är jag så less på både karaktärer, serum och märkliga val att jag knappt reagerar. Jaha liksom.

Jag lägger in en pytteliten reservation för att min ( brist på ) känsla för boken möjligen, kanske beror på den skottsäkra västen. Men jag tror inte det.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Four – dystopi

four-en-divergent-samling

Four är skriven av Veronica Roth och tillhör Divergentserien.

Four presenterar fyra nya noveller ur Divergent-trilogins värld. Var och en av dessa Falangbytaren, Kandidaten, Sonen och Förrädaren utforskar Veronica Roths dystopiska framtid genom ögonen på den mystiske, karismatiske Tobias Eaton, även kallad »Four«.

I dessa berättelser avslöjas tidigare okända aspekter av Four personlighet, historia och relationer.

Boken innehåller också tre exklusiva, tidigare opublicerade scener ur Divergent -trilogin.

Den här kan läsas efter Divergent, även om jag tycker man ska försöka passa in den mellan Insurgent och Allegiant. Just däremellan behöver man en Four-dos tror jag. Både för att Four framträder mer i Insurgent, men även för att Tris blir lite irriterande efter ett tag. Då är en hel extrabok om Four en lagom mellanakt. Den är faktiskt bättre än jag trodde. Vissa noveller var bättre och andra sämre, men totalt sett en väldigt trevlig upplevelse.

Man lär känna Four mer på djupet.  Får veta hans tankar, upplevelser och känslor vid olika tillfällen vi egentligen redan känner till, men från en annan synvinkel. Och det gör honom både starkare och mer sårbar på en gång, en kombination som ofta passar hjälterollerna. Däremot är jag inte helt förtjust i att vi får extradialoger från Divergent. Saker Tris säger som hon aldrig sade i Divergent. Istället för komplement känns de bitarna mest som att Roth kanske inte var helt nöjd med första versionen och försökte korrigera luckorna. Luckor som jag för övrigt inte tycker finns. Man ska liksom inte laga saker som inte är trasiga. Men som helhet gillade jag den här och tycker den är ett utmärkt komplement till serien. Dessutom har den helt klart det snyggaste omslaget.

Boken hittar du på Adlibris, Bokus och CDON.

 

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Insurgent – dystopi

insurgent

Insurgent är andra delen i en trilogi skriven av Veronica Roth.

Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.
Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.
Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.

Jag har ju redan läst hela trilogin för ett bra tag sedan, så jag har haft i tankarna att jag ska skriva om den här så jag kan komma vidare till Allegiant. Men när jag försökte visade det sig att jag inte kom ihåg någonting alls från den här boken. Inte ett smack. Jag har till och med läst igenom andras recensioner för att försöka minnas men det hjälpte inte. Så det var bara låna om den på biblioteket och friska upp minnet via omläsning.

Märkligt nog var den faktiskt lika bra den här gången som jag tyckte den var första gången. Trots att jag vet hur allt slutar, eller kanske tack vare det. Tris och Four flyr till de fridfulla efter attacken som utspelade sig i Divergent och Tris plågas av skuldkänslor för sina föräldrars och Wills död. Hon känner sig så ansvarig att hon inte kan med att berätta för de andra vad hon gjort. Därmed börjar även problematiken i relationen mellan henne och Four. Hemligheterna hopar sig mellan dem och Tris drar sig undan alltmer. Trots att jag blir irriterad på Tris i den här delen, händer det så mycket hela tiden att det ändå inte stör nämnvärt. Dessutom träder Four fram tydligare och i en scen där han tvingas berätta varför han valde att byta falang värker mitt hjärta av sympati för det han gått igenom och den styrka han besitter. En riktig sträckläsarbok med en rejäl cliffhanger som avslutning.

Tyvärr förstärkte den här boken bara vad jag redan tyckte om Allegiant. Recension för den kommer senare i veckan.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Mitt Bokliga Liv

En kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till