Glastronen

glastronen-forsta-boken-i-glastronen-serienGlastronen är första delen i en serie skriven av Sarah J. Maas.

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling mördare, tjuvar och soldater blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

För att nämna det som är riktigt bra så kan vi ju börja med omslaget. Älskar det. Och ja, det var väl typ det.

Den här boken som borde ha fått mig att gråta av lycka med sin mix av lönnmördare, prövningar, magi, kungar och prinsessor och farliga portar till andra världar, får mig tyvärr inte att känna speciellt mycket alls. Jag vet att Celaena är en jättefarlig lönnmördare eftersom författaren talar om det för mig. Hela tiden. Det mesta i boken vet jag eftersom författaren berättar det, jag får inte uppleva det själv. Och i de fall författaren faktiskt lyckas visa mig någonting genom karaktärernas handlingar, så berättar hon det ändå för mig efteråt. Ifall jag inte fattade det jag precis läste. Jag är alltså inte jättenöjd med den här boken.

Celaena introduceras för mig som landets farligaste lönnmördare. En ung superkaxig flicka som lyckats överleva ett dödsläger och som nu valts ut till kronprinsens kämpe för att vinna tillbaka sin frihet. Hon förs till slottet av gardeskapten Chaol Västfall och där förvandlas hon från superkaxig och självsäker lönnmördare till, ja en osäker ung tjej som gillar klänningar. Hon tycker jättemycket om klänningar. Och baler. Och att läsa. Och så är hon lönnmördare, något som präntas in konstant ifall jag lyckas glömma det mellan alla volanger och spetsar som presenteras. Och här är grejen. Jag har inget alls emot att en karaktär är mångsidig, tvärtom. Jag ser väldigt gärna Celaena som både lönnmördare och som ung fåfäng flicka som gillar att dansa. Problemet i många böcker är just avsaknaden av mångsidighet. Är en flicka farlig så gillar hon inte att dansa. Är hon bra på att slåss så ska hon absolut inte bry sig om hur hon ser ut. Så det gör inget att blanda in allt det där. Problemet är att lönnmördaren försvinner i allt flirtande och klänningsprovande.

Celaenas skicklighet som lönnmördare hade kunnat visa sig i prövningarna där hon ska kämpa mot jättestora, läskiga karlar. Men det gör det inte eftersom vi inte får vara med på prövningarna. Boken handlar om allt annat runtomkring och prövningarna får vi mest höra talas om i efterhand. Det gick si eller det gick så och nu är det bara 15 tappra kämpar kvar. Samtidigt som kämparna faller bort en efter en i prövningarna så mördas de också brutalt. Celaena förstår att något är galet ( nähä? ) och börjar undersöka på egen hand. Men det sker mest lite på måfå utan någon direkt agenda och den mesta tiden går fortfarande åt till flirtande och klänningsfunderingar.

Samtidigt får vi små små smulor av världsbygget. För små för att bilda någon direkt bakgrund eller uppfattning om vad som skett, hur det skett och vad som sker. Vilket gör att den stora kalabaliken i slutet blir ganska obegriplig. Det händer plötsligt massor av saker som säkert hade varit intressanta om jag bara visste lite mer. Tyvärr lyckas författaren heller inte speciellt bra med de få stridsscener vi faktiskt får, speciellt inte den i slutet. Till skillnad mot Susan Ee och hennes Penryn i Änglafall där kampscenerna känns både trovärdiga och levande, blir det mest en rörig härva av Celaenas kamp. Hon rusar hit och kämpen kastar sig dit. Fram och tillbaka, utan att jag får någon slags känsla för att författaren faktiskt kan något av det som beskrivs.

Så jag är tyvärr inte helt nöjd med den här boken. Istället för en härlig upplevelse fick jag en massa saker berättat för mig. Och inte de saker jag var intresserad av tyvärr. Kommer jag läsa nästa bok? Ja det kommer jag självklart göra. Trots allt är det min favoritgenre, även om jag inte är överväldigad av just den här boken.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Carolina läser och Aldrig bara ord.

Fjärilarnas stad av Ingrid Remvall

fjarilarnas-stadFjärilarnas stad är skriven av Ingrid Remvall.

Är du vacker, rik och samvetslös? Välkommen till Fjärilarnas stad. Artonåriga Vega bor på den fattiga sidan av muren, dömd att varken synas eller höras. En natt gör hon och hennes bästa vän det förbjudna: de smiter in i staden där de rika och vackra bor. Där träffar hon Fenix. Han står för allt hon själv saknar och hon börjar drömma om ett nytt liv. Men under stadens glansiga yta rör sig mörka krafter och Vega inser att det finns kopplingar mellan henne och de attacker och kidnappningar som skakar samhället.

Vega är en Myra, arbetare och slav åt Fjärilarna som bor i Vegatropolis, Fjärilarnas stad. Där finns makten och eliten, de som har det senaste inom teknologi, mat och mediciner. Utanför murarna får myrorna klara sig på det som Fjärilarna ger. Så länge de arbetar hårt och följer Fjärilarnas regler. Världen befolkas inte bara av människor i olika skikt, utan även AI och AAI. När man väl framställt AI som arbetare gick man vidare och skapade AAI ( Avancerad Artificiell Intelligens ) som blivit en slags supermänniskor och tillhör högsta skiktet i Fjärilarnas stad. Eliten.

När Vega träffar Fenix slår det gnistor och hans vänskap med Hovet introducerar Vega till en helt ny värld. Samtidigt händer det skrämmande saker i staden.

Jag börjar med det uppenbara. Miljön och världsbygget påminner otroligt mycket om den i trilogin Uglies. Precis som i Uglies finns ett högteknologiskt glittrande samhälle där de vackra och omgjorda bor. Precis som Tally Youngblood, längtar Vega till det glittrande och glamourösa.

Jag var alltså inte helt fast när jag började läsningen eftersom den påminde så mycket om Uglies, det kändes som något jag redan läst. Men det visar sig snart att Fjärilarnas stad har mer att komma med. Vi får ett mer genomtänkt världsbygge här än i Uglies och en trovärdig förklaring till varför världen ser ut som den gör. Boken är inte speciellt tjock och att på några få sidor ge oss en så solid bakgrund är skickligt.

Vega och Fenix drabbas av en rejäl instalove när de träffas, något som irriterade mig men får en förklaring i slutet. Förutom hela den här fantastiska världen befolkad av människor och robotar finns det nämligen även ett mysterium och en oförutsägbar twist i slutet. Jag var och famlade lite i utkanten av twisten men hur det faktiskt ligger till kunde jag inte gissa och det gillar jag.

Vi får ta del av både Vegas och Fenix perspektiv i jagform, något jag visserligen uppskattar samtidigt som det är något med berättarperspektivet som stör mig. Jag får inte hundraprocentig kontakt med varken Vega och Fenix, och jag kan inte låta bli att fundera på om ett tempusbyte i berättarperspektivet hade hjälpt upp det. Visserligen ligger presensromaner i tiden trendmässigt, men just här tror jag det hade varit en fördel. Kanske hade jag känt mig mindre distanserad från karaktärerna om jag fått ta del av Vegas och Fenix direkta känslor.

En annan sak som stör mig är längden på boken. Handlingen sög in mig och jag hade velat ha mer av Vega och Fenix, mer av den här fantastiska världen och mer av allt.

Fjärilarnas stad är smart, underhållande och spännande. Och alldeles för kort.

Boken finns hos Science Fiction BokhandelnAdlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Läsfåtöljen, Beas Bokhylla och Bokhyllan.

Tack till Affront för recensionsexemplar.

En smakbit av Middagsmörker, en fantasy i samisk miljö.

Normalt är smakbiten hos Flukten fra virkeligheten men idag är den hos en annan som jag tyvärr inte kommer in på. Gissar att det har med min .ax domän ( Åland ) att göra. En smakbit kommer här ändå av boken Middagsmörker skriven av Charlotte Cederlund.

Jag ställer ifrån mig kaffekoppen och lyfter upp det översta paketet full av förväntan. Jag har inga saker från mamma, något enstaka fotografi bara, men inget riktigt. Försiktigt vecklar jag upp pappret. Dold under tidningsartiklarna ligger en mörkblå ylletunika med röda och gula dekorationer. Det är en kolt. Jag stryker med fingrarna över tyget. Det är mjukt och lent.

Nästa paket jag vecklar upp innehåller tre knivar i olika storlekar. Alla har handtag av något som ser ut som horn, renhorn gissar jag, och bladen är skyddade av slidor i mjukt skinn med vackra dekorationer.

”Jag tänkte att du ville ha något som påminner om henne”, säger Raija och reser sig från sängen. ”Något som påminner dig om att du delar hennes samiska arv.”

Egentligen behöver jag inte påminnas om mitt samiska arv längre, efter gårdagen vet jag att jag mer av den varan än jag någonsin kunnat drömma om.

middagsmorker

Lola och pojken i huset bredvid

lola-och-pojken-i-huset-bredvidLola och pojken i huset bredvid är skriven av Stephanie Perkins.

Lola Nolan älskar att klä sig i roliga, glittriga outfits och peruker i alla möjliga färger och hon drömmer om att en dag jobba som kostymtecknare i Hollywood. Det passar henne perfekt att bo i San Francisco, där ingen höjer på ögonbrynen åt hennes klädstil eller åt att hon har två pappor men ingen mamma. Allt känns faktiskt helt okej, särskilt nu när hon har träffat sin drömkille sexige rockmusikern Max.
Men just när allt är så bra händer det som inte får hända: Lola ser en flyttbil stå parkerad utanför grannhuset. Till sin fasa inser hon att Cricket Bell är tillbaka. Lola har gjort allt för att förtränga sina känslor för honom under tiden han och hans familj bott på annat håll. Och för att glömma hans hemska tvillingsyster Calliope.
Nu verkar det inte bättre än att Lola, en gång för alla, måste göra upp med sina känslor för pojken i huset bredvid.

Förr oss som läst Stephanie Perkins debutroman Anna och den franska kyssen är igenkänningsfaktorn hög. Vi möter nämligen både Anna och St Clair här i form av vänner till Lola. Något som nästan kändes löjligt bra. Det är lite myspysigt på något sätt att oväntat återse gamla bekanta på det här sättet. Lola är också som roman ganska lik Anna och den franska kyssen på många sätt. Även här förstår vi ju bara av titeln hur det kommer att gå. Det är inte slutet som är målet i Perkins böcker, utan vägen dit. En väg som visserligen är förutsägbar men ändå rätt trevlig.

Och det är just det, boken är trevlig. Det är lite krångel och velande hit och dit men på ett småputtrigt sätt som liksom aldrig brakar samman ordentligt. Lola har varit kär i Cricket men är nu ihop med Max. Cricket är den snälla grannpojken som en gång i tiden krossade Lolas hjärta, och Max är någon slags badboyvariant som Lola kanske eller kanske inte är superkär i. Kryddat med en lite lagom nedgången mamma och två stränga pappor blir det visserligen lite mer substans till den här gulliga historien, men den lämnar liksom aldrig barnbassängen. Jag hade velat ha ett rejält magplask ner i det djupaste åtminstone någon gång i historien.

Å andra sidan är det ibland skönt att veta vad man får, och det löftet håller Perkins. Hon ger oss än en gång en söt kärlekshistoria som ändå känns ganska realistisk. Känslorna är inte alltid självklara och det här med familjer är inte helt lätt. Så hur frustrerad jag än blir av att vi mest får lite skrap på ytan, så är det kanske just det som är Perkins styrka ( boken har trots allt vunnit flera priser ). Hon levererar igenkänning för unga på ett sätt som inte blir för jobbigt eller för känslosamt.

Lola och pojken i huset bredvid var alltså en rätt trevlig lässtund, men inget som lämnar något avtryck i minnet.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Läsfåtöljen och Zellys bokhylla.

Spektakulär fantasy – Odinsbarn

korpringarna-1-odinsbarn

Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna skriven av Siri Pettersen.

Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa. Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …

Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar och hade tänkt läsa den direkt. Men jag fick den som e-bok och jag kände att nej, jag behöver pappersboken. Så jag lånade den på biblioteket och sedan har den blivit liggande. Jag har varken velat eller vågat ta upp den. Den är så hypad och jag ville liksom inte bli besviken eftersom den tillhör en genre jag älskar och jag ville så gärna faktiskt tycka om det här. Så jag har kikat på den ibland, läst lite recensioner och tappat modet alltmer. Men så för några dagar sedan tog jag tag i det och har nu ägnat senaste dygnet åt att göra typ allt annat än att läsa färdigt den. För jag ville inte att den skulle ta slut. Aldrig någonsin.

Fantastisk. Det lilla ordet skulle kunna täcka hela recensionen, för Odinsbarn är helt fantastisk. Att det här är Siri Pettersens debut känns obegripligt. Redan från de första sidorna sugs jag in i den här makalösa världen som jag inte förstår någonting av. Det påminner om nordisk mytologi. Världen påminner om Norden och folket påminner om människor. Men Hirka den svanslösa är den enda människan och författaren har skapat sin egen mytologi i ett världsbygge som är gammalt och nytt på samma gång. Det är levande och trovärdigt, men framförallt känns det nyskapande och originellt.

Gestaltningen är fenomenal. Under berättandets gång strösslar författaren ut fragment av mytologin. Små pusselbitar som lite i taget bygger en bakgrund till världsbygget som presenteras. Obegripligt till en början men hela tiden lockande och pådrivande i jakt på fler pusselbitar. För den som vill finns här en hel del att lära sig om samhällskritik, religion och värderingar. Eller så låter en bli och suger åt sig läsupplevelsen. För alla de djupa frågorna finns där, men så naturligt att en inte känner sig skriven på näsan av det.

Och så har vi karaktärerna. Hirka och Rime som båda har sina problem att brottas med. Rime som är utvald redan från födseln att sitta i Rådet som en av de starkaste någonsin. Som redan som barn axlat det tunga ansvaret av att tillhöra de högst uppsatta. Och Hirka … Som jag älskar den här karaktären. Hon som är Hirka den svanslösa, den utstötte och så småningom känd som Odinsbarnet. Rötan. Den som inte får finnas men som är den finaste av dem alla. Hirka den svanslösa som bär sitt namn rakryggad. Som är så kapabel och stark även i sina allra ensammaste stunder. Båda karaktärerna håller måttet hela vägen, både som individer och tillsammans i sin relation. Så otroligt uppfriskande att få möta kapabla karaktärer som trots sina rädslor får vara kloka, starka och jämlika rakt igenom. Inte en enda gång gör de mig besviken, Hirka och Rime, och bara för det älskar jag den här boken ännu mer.

Odinsbarn kan mycket väl vara en av de bästa fantasyupplevelser jag haft. Någonsin.

I mina försök att fördröja slutet läste jag intervjuer med författaren och lyckades spoila fortsättningen för mig själv. En fortsättning som faktiskt gjorde mig helt förfärad och fick mig att vilja fråga författaren hur tänkte du nu? Men sedan insåg jag att jag troligen inte har något att oroa mig för. Det är ju Hirka det handlar om och henne följer jag vart som helst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Attentaten i Gallus – en liten skatt gömde sig i den här boken

attentaten-i-gallus

Attentaten i Gallus är skriven av Eva Holmquist.

Matilda råkar drömförflytta sig till en värld där människorna lever som slavar åt ett bevingat folk som kallar sig gallus. Där måste kapten Fidesko i Gallus Flygvapen ta reda på vad som hänt med de slavar som försvunnit. Samtidigt får rövarpojken Sticke i uppdrag att spionera på slavarnas motståndsrörelse. Konflikten mellan människorna och gallus förvärras snabbt medan Matilda kämpar för att lyckas ta sig hem. Under tiden försvinner fler människor och det blir alltmer uppenbart att allt inte är som det först verkade.

Jag har läst några noveller skrivna av Eva Holmquist och där har det varit fokus på science fiction. Omslaget här är märkligt anonymt kan jag tycka. Den ger ingen direkt hänvisning till vad för sorts bok det är och titeln låter för mig science fiction, så det var vad jag förväntade mig när jag började läsa. Vad jag hittade känns dock som något helt annat.

Matilda vaknar upp i världen Gallus, fångad i en kropp som tillhör en ung kvinna vid namn Hanna. Där möter hon Kapten Fidesko, Kapten Lanka, rövaren Sticke, katten Tekel och människan Petter. Författaren har skapat karaktärer som är bland de finaste jag mött på länge. Kapten Fidesko som är så charmigt oskuldsfull och naiv, rövaren Sticke som med sin opolerade yta ändå har ett hjärta av guld och katten Tekel som är mer än en vanlig katt.

Tänk Bröderna Lejonhjärta. Eller Narnia. Nu har jag visserligen inte läst just Narnia, men känslan för filmen var samma som jag hade för Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. En saga. En varm och levande sagovärld. En berättelse där du förflyttas till en plats som befolkas av de mest fantastiska varelser och där du hittar vänner som du inte visste fanns. Känslan jag får när Matilda drömförflyttas till Gallus är samma som när Skorpan kom till Nangijala, eller när Lucy klev igenom garderoben.

Boken är välskriven med ett härligt driv ända från start och ett persongalleri som känns nyanserat, levande och genuint. Gallus mystiska och spännande värld lockade mig till sträckläsning där jag sögs in i äventyret tillsammans med Matilda och hennes vänner. Samtidigt fasade jag för slutet för varje blad jag vände. Det kändes som att behöva säga farväl till nya vänner alldeles för tidigt. Förhoppningsvis är det här första boken i en serie som för min del gärna får bli hur lång som helst.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Ordspira förlag för recensionsexemplar.

Mitt Bokliga Liv

~ en kedjeläsande boknörds oändliga läsäventyr ~

Den onda cirkeln

Witness this, bloodbag!

bam tycker

- om böcker

Bokföring enligt Monika

We´re all stories in the end

ylwakarlsson

All Kinds of Stories -Short but Great

A ROOM OF MY OWN

We´re all stories in the end

Sagan om Sagorna

We´re all stories in the end

Midnatts ord

We´re all stories in the end

C.R.M. Nilsson

We´re all stories in the end

Carolina läser...

We´re all stories in the end

Vargnatts bokhylla

We´re all stories in the end

Fiktiviteter

när den verkliga verkligheten inte räcker till