Apokalyps eller postapokalyps?

Det känns kanske som fel tidpunkt att skriva det här inlägget med tanke på allt som händer just nu. Men så tänkte jag att bloggen är ju min egen bubbla, en plats utanför verkligheten som jag även tänker behålla på det sättet. Så därför kör jag i alla fall.

Vi har precis börjat titta på tv-serien Fear the walking dead. Den ska alltså föreställa tiden före serien The walking dead. I Fear the walking dead får vi veta hur zombieutbrottet startade, medan The walking dead börjar med att huvudpersonen Rick Grimes vaknar upp på sjukhus och kliver ut i en död värld. Nästan död åtminstone.

Så jag började fundera lite på vilket jag gillar mest. Att vara med från början av en apokalyps eller kliva in i en värld där allt redan gått åt helvete – postapokalyps? Jag gillar ju båda men måste nog säga att jag generellt ändå dras mer till det apokalyptiska där jag får vara med från början. När elektriciteten slutar fungera och att se hur människor agerar när världen faller i bitar. Som i Lars Wilderängs bok Stjärnklart till exempel.

Fear the walking dead beter sig folk dock så korkat att författaren till boken Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen, Herman Geijer, förmodligen sliter sitt hår när han ser det. Ändå är jag fast.

Vad föredrar ni?

Zombieinvasion!

I dagens Top Ten Tuesday tipsas det om liknande böcker till någon favorit. Jag kommer inte rada upp tio böcker, men väl tre. Gillade du World war Z av Max Brooks, antingen som film eller som bok så är kanske de här något för dig. Det gemensamma för alla är att de balanserar på apokalyps, skräck och invasion. Inget pluttenutt här inte.

9789186629267_200_varldskrig-z-en-muntlig-historik-over-zombiekriget

Justin Cronins Flickan från ingenstans. Det är första boken i en serie och omdömet är förvisso rätt blandat men jag själv gillar den. Jag hade desto svårare med fortsättningen De första tolv som märkligt nog känns som den är skriven av någon helt annan författare. Men många gillar och kanske du är en av dem. Tegelstensvarning dock.

flickan-fran-ingenstans

Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Förvisso vampyrer och inte zombier, men ändå. Det känns som en ordentlig zombieinvasion mer än något annat. Jag har läst alla böcker utom den sista och jag gillar den. Mörk, rå och skitig med några hjältar i mitten av handlingen.

9789170029141_200_slaktet_pocket

Eller varför inte vår svenska Lars Wilderäng och hans Stjärnklart samt Stjärnfall. Första boken är apokalyps och den andra är invasion.

stjarnklart

13 svarta sagor – en godispåse full med härlig skräck

13-svarta-sagorRysare och skräcknoveller att läsa då mörkret sänker sig. Författarna tar dig med till skymningszonen där vampyrer, vålnader och andra monster strövar fritt. Tretton mardrömmar att sluka eller njuta en och en.

13 svarta sagor är precis vad det låter som. 13 härliga noveller fyllda med skräck, obehag och läskiga monster. Att öppna en sådan här novellsamling är för mig som att sitta med en godispåse. Jag väljer ut en i taget och njuter. Man kan liksom ta bara en åt gången och spara lite till senare, eller så vräker man i sig hela påsen på en gång. Det är den stora fördelen med antologier, man väljer själv hur mycket eller lite man vill läsa. Alla godbitar smakade bra, men några var mer njutningsfulla än andra.

Lova Lovéns Gastkramad satte ribban högt direkt. En obehaglig berättelse om barn, självmord och ohyggliga gastar. Berättelsen handlar förvisso om monster, men också om familjerelationer och att försöka skydda dem man älskar mest.

Mattias Lönnebo och Köttkvarnen ger mig känslan av en spökhistoria som berättas i skenet av ett fladdrande ljus en kulen höstnatt. Skildringen av lilla Fabians skräck för köttkvarnen gav mig gåshud och berättelsen påminner mig av någon anledning om den gamla tv-serien Twilight zone.

Ett riktigt monster under sängen bjuder Johan Grindsäter på i Pappas store pojke. Theo som inte bara blir mobbad i skolan har även ett monster under sängen. Ett monster han kan både höra och känna så snart han ligger där rädd och ensam i mörkret. Här ligger dock inte fullt fokus på monsterrädslan utan även på utsattheten i skolan och hur Theo försöker vara stor och duktig på alla sätt, trots monster både på natten och dagen. Novellen kändes lite banal tills twisten i slutet kom som förändrade hela berättelsen. Härligt läskig blev istället känslan.

Jag uppskattade även Ida Tellestedts Boeuf Bourguignon om den kuvade Betty. Betty med ett svart tomt hål inom sig. Ett hål som bara kräver och kräver precis som männen i hennes liv krävt och krävt. Mer och mer har alla krävt och Betty har äntligen hittat receptet som kommer förändra allt. Hemsk realism som på något märkligt ändå ger en slags, skadeglad tillfredsställelse.

Novellen jag tyckte allra mest om var dock Hungrig skugga av Love Kölle. En berättelse om Frank som förlorat allt och långsamt slukas upp av skuldkänslor. Skuldkänslor som matas på av parasiten som lever och frodas och badar i Franks sorg. En parasit som bara fortsätter att mata och mata, och Frank som sjunker djupare och djupare ner i ett hav av skuldkänslor. Love Kölle beskriver en fasa som jag knappt kan föreställa mig, den allra värsta jag ens kan försöka föreställa mig. Jag skulle så gärna vilja läsa den här i en bokcirkel där vi kunde vrida och vända på berättelsen, diskutera och krama ur vad som är realism och vad som är fiction och även frågan, tänk om … En fantastisk novell som jag kommer fundera på länge.

Som helhet är 13 Svarta sagor en antologi med hög kvalitet. Jag tycker om att få ett tydligt slut även på noveller så därför passade vissa mig bättre än andra, men det är naturligtvis en smaksak. Jag är övertygad om att det finns godbitar i den här till alla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Swedish zombie för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Tentakelmonster och Bims blogg.

 

Mazerunner – I dödens stad

maze-runner-i-dodens-stad

I dödens stad är den sista delen i trilogin Mazerunner, skriven av James Dashner.

De har tagit ifrån Thomas allt: hans vanliga liv, hans minnen och nu hans enda vänner. Världen är full av kaos och han har skaffat sig övermäktiga motståndare. Men Thomas fiender vet inte att han har fler minnen av sitt tidigare liv än de tror. Han minns tillräckligt mycket för att veta att man har ljugit för honom. Tillräckligt mycket för att göra uppror.

Thomas överlevde labyrinten. Han överlevde vansinnets öken. Han är redo att ge vad som helst för att rädda sina vänner. Men sanningen kan vara det som slutligen krossar honom.

Jag som verkligen gillade de två tidigare böckerna har lite problem med den här. Serien står ju för snabb underhållning, det är liksom inget djupare innehåll och det är heller inte vad jag förväntade mig. Men lite mer än bara springande hit och dit hade ju varit trevligt. Det här känns märkligt nog som en mellanbok. Spänningen inför upplösningen finns liksom inte där och det är troligen för att författaren gör det både lätt och svårt för sig samtidigt, men på fel ställen.

En enkel lösning hade varit helt ok för mig. Författaren hade inte behövt kämpa med att snurra det femtioelva varv, vilket i slutändan inte blir något tydligt svar alls. Detta snurrande bidrar också till en hel massa springande hit och dit. Vem ska Thomas lita på, vad ska han göra och vart ska han springa? Fram och tillbaka hela tiden och det blir liksom för mycket. Författaren hade också tjänat på att fokusera på trådarna som ska knytas ihop. Den stora frågan har ju hela tiden varit vad WICKED är, vad deras syfte är och om de är goda eller onda. Svaret vi får är … tja något slags ickesvar. Det blir mest en hel massa svammel om variabler. Ordet används faktiskt så frekvent att det på en sida skrivs upp till åtta gånger, sen räknade jag inte mer.

Boken är rörig och det känns som författaren har kämpat med att få till ett intelligent slut, något ordet variabler tyvärr inte kan hjälpa till med. Men, boken är ju naturligtvis ändå inte så usel att jag inte rekommenderar den. Vraken ( de smittade ) förvandlas i den här boken till något annat vilket förhöjer spänningen. Den påbörjade kärlekstriangeln fortsätter lite halvdant här vilket är trevligt när det för en gångs skull är en kille som står i mitten, och självklart finns en hel del av spänningen från de förra böckerna kvar. Jag sträckläste alltså boken vilket är ett ok betyg. Jag önskar ändå att förlaget hade ställt högre krav på Dashner, för den sista och avslutande delen i en trilogi bör vara bättre än så här.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Semic för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är:

Beas bokhylla

Monstersteffa

Bookis

Enklav – Dystopi

enklav

Enklav är första delen i Razorland-trilogin skriven av Ann Aguirre.

New York har decimerats av krig och pest, och större delen av invånarna har tvingats migrera till underjordiska enklaver, där den förväntade livslängden knappt överstiger tjugo år. När Spadertvå fyller 15 intar hon rollen som Jägarinna, och hon paras ihop med Tålig, en tonårig Jägare som bodde uppe på ytan när han var liten.
När de upptäcker att den angränsande enklaven håller på att utplånas av tunnelmonster – Missfoster – som tycks bli allt mer organiserade, så vägrar de äldre att ta hänsyn till deras varningar. Och när Spadertvå och Tålig försätts i exil från enklaven, måste flickan som fötts i mörkret överleva i dagsljuset vägledd av Tåligs avlägsna minnen i ruinerna av en stad vars befolkning förtvinat till några få farliga gäng.

När de måste fly underjorden visar det sig att allt Spadertvå fått lära sig är lögn. Att det går att överleva ovanjord, att Tålig själv kommer från ovanjord och att det kanske faktiskt finns ett ställe där gräset fortfarande växer och missfoster inte finns. Men naturligtvis visar det sig också att livet ovanjord på många sätt är ännu farligare än det Spadertvå någonsin mött tidigare, att det kanske inte är missfosterna som är det största hotet.

Spadertvå och Tålig är en fantastisk kombination. Hon är kall, hård och kantig och det är förvisso han med, men med förmågan att känna empati för andra. Något Spadertvå alltså saknar. Det kan låta väldigt ocharmigt men faktiskt gillar jag Spadertvå ändå. Eller kanske tack vare allt det där.

Egentligen finns det så många klichéer och fel i den här boken att jag inte borde gilla den. Men det gör jag. Jämförelsen med Hungerspelen känns dock inte helt rätt. Ska man jämföra hamnar nog Divergent närmare vad gäller handling och karaktärer. Spadertvå är inte lika komplex som jag upplevde att Tris var i Divergent. Världsbygget med sina olika lager är intressant men känns lite platt i jämförelse och handlingen är enklare. Ändå gillar jag verkligen det här. Kanske just för att Spadertvå är kantig, hård och empatilös. Hon är som en maskin som bit för bit lär sig mer än det som blivit inprogrammerat, men det går lagom långsamt. Vi slipper plötsliga känslomässiga uppvaknanden och orealistiska karaktärsförändringar ( nåja, nästan i alla fall ) och det känns faktiskt uppfriskande.

Det är mycket vi inte får svar på, och det känns inte riktigt som att vi kommer få svar heller. Som att vissa saker bara är, och det känns lite irriterande. Jag hade velat få en djupare förklaring till varför vissa männniskor blivit zombieliknande missfoster, varför vissa missfoster är smartare än andra, varför en del av människorna flydde under jord utan att se sig om, varför reglerna i underjorden är som de är och ja, jag vill veta mer om det mesta. Kanske får vi svar i kommande delar, jag hoppas det.

Självklart får vi någon slags klassisk kärlekstriangel och det är på ett sätt otroligt störande. Varför liksom? Dessutom i varianten med en good guy och en bad guy, något jag i vanliga avskyr. Speciellt om den onda killen är ond på riktigt. Men för en gångs skull förstår jag den faktiskt och triangeln känns på något sätt nödvändig för att belysa Spadertvås egen personlighet. Hennes hårdhet känns helt jämförbar med Linda Hamiltons ( för de äldre som minns henne ) roll i Terminator 2. En beräknande och hård människa formad av omständigheter som har gjort henne till det hon är. Utan ursäkter och tvära karaktärsförändringar får Spadertvå vara den hon är. En kickass hjältinna som skrattar högt samtidigt som hon slåss för sitt liv.

Och jag älskar det! Enklav är en av de bättre dystopierna jag läst på länge och jag längtar redan efter nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är:

Kattugglan

Bookis

En tegelsten som skaver – Flickan från ingenstans

Tegelstenar gillar jag och idag börjar jag på en helt ny tjockis, Brandon Sandersons Sista riket. Otroligt spännande och lite läskigt eftersom jag har alldeles för höga förväntningar på den. Jag fattar ju det själv att man ska tona ner det lite, men jag kan inte och därför vågar jag knappt börja läsa. Men läsa ska jag, speciellt eftersom jag ska iväg med båten till andra sidan havet och har två timmar lästid. Och eftersom det inte blev någon jerka idag, så tänkte jag tipsa om en annan tegelsten så länge, Flickan från ingenstans av Justin Cronin.

Jag har inget emot tegelstenar, men det måste vara bra tegelstenar. Flickan från ingenstans är en riktigt bra tegelsten, emellanåt. Alltså jag gillade den, det gjorde jag. Emellanåt.

För mellan varven händer något med texten och det blir så segt och krångligt och utdraget, att jag var bara sidor från att ge upp. Men sedan blir det tokspännande och engagerande och läskigt, och då sträckläste jag och kunde inte sluta. En märkligt läsupplevelse som förvisso skaver lite, men ändå lockade mig att direkt köpa tegelsten två i serien De första tolv. Den skaver faktiskt ännu mer så den har jag lagt bort. Jag har inte gett upp, men jag tar en paus för den kommer kräva energi som jag inte har just nu. Men Flickan från ingenstans rekommenderar jag. Trots skavsåren.

flickan-fran-ingenstans

Det otänkbara inträffar: Ett topphemligt amerikanskt militärexperiment går fel och ett livsfarligt virus sprider sig ohämmat. Katastrofen är ett faktum och snart har världen för alltid förändrats. Allt som återstår för de chockade överlevarna är en kamp för tillvaron som präglas av rädsla för mörkret, för döden och för ett öde värre än så.

I detta undantagstillstånd söker två personer efter en säker plats där de kan gömma sig. Det är FBI-agenten Brad Wolgast och den föräldralösa sexåringen Amy Harper Bellafonte, som lyckades rymma från militärbasen strax innan det fruktansvärda hände. Wolgast är fast besluten att skydda Amy. Men för Amy är detta bara början på en mycket längre resa, en resa över tid och rymt, mot tiden och platsen där hon måste avsluta det som aldrig borde ha påbörjats.

De dödas strand – zombieapokalyps

de-dodas-strand

De dödas strand är andra delen i en trilogi om De vassa tändernas skog skriven av Carrie Ryan.

Gabry har haft en trygg uppväxt med sin mor Mary. Men en ödesdiger natt förändras allt, då Gabry och några av hennes jämnåriga tar sig över stadsmuren och in i det förbjudna området utanför. För i mörkret i den övergivna nöjes­parken lurar mardrömmen och på bara några minuter är flera av dem döda och resten blir snart tillfångatagna av stadens milis. Bara två av ungdomarna kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste hitta en styrka inom sig som hon inte trodde att hon hade, lämna allt det trygga bakom sig och ge sig ut i det okända.

Man kan väl inte ens med bästa vilja säga att jag tyckte om första boken, De vassa tändernas skog. För mycket drama och för mycket våp i den stackars Mary för min smak. Många tyckte ändå jag skulle fortsätta läsa eftersom böckerna blir bättre, så jag tog dem på orden. Och det blir faktiskt bättre.

Gabry är inget våp. Hon är däremot rädd för nästan allting och vill därför helst stanna kvar i sin lilla by för alltid, i sin lilla kokong av falsk trygghet. Hon gör fel efter fel. Ibland bara för att hon tänker fel, men oftast för att hennes feghet får henne att stå tillbaka. Gabry är nästan en antihjältinna i sin feghet. Ändå är den här boken bättre. Gabry kravlar inte snörvlande och snorande efter pojkar. Hon smälter inte och går sönder så fort någon tittar på henne. Det är alltså en stor skillnad. Även om jag har lust att skrika åt henne också ibland kan jag förstå rädslan. Den är mänsklig. Författaren använder fortfarande ett ganska mustigt språk. Det är fortfarande dramatiskt och känslosamt men på en acceptabel nivå.

Dessutom blir jag ordentligt överraskad när jag förstår vem Gabry är, något som ökar upp mitt intresse för den tredje och sista delen enormt. Syftet med dessa antihjältinnor blir dessutom mer tydligt, och att det är ett medvetet grepp får mig även att omvärdera den första boken. Jag tycker fortfarande inte om den, men som helhet verkar trilogin väl värd sin andra chans.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.